Jag demonstrerar inte mot Bush men Castro
Nu när Castro i skydd av Irakkriget drar åt tumskruvarna och till och med avrättar människor som vill ta sig till friheten
Ovanför torget reser sig moskén med den höga halvmåneprydda minareten. Utanför Café Orient väntar dagens lunchgäster. Den egyptiske skräddaren står i dörren till sin butik och säger att Saddam nog klarar sig, han har lagt undan pengar.
Nere på torget börjar folk samlas med flaggor och plakat. En ambulans tjuter förbi till ett av de stora sjukhusen som fortfarande är i gång, fast snart hotar strejk. Däremot håller sig polis och militär borta.
Det är ju inte Bagdad, det är Stockholm. Torget heter Medborgarplatsen och dessa människor samlades inte för att fira Saddams fall. De – några socialdemokratiska talare också – samlades för fallet Bush.
Det ställer inte jag upp på, inte i det här läget. Han har ju just störtat en diktator, märkte ni inte det.
Men Kuba – när demonstrerar ni för mänskliga rättigheter där, nu när Castro i skydd av Irakkriget drar åt tumskruvarna och till och med avrättar människor som vill ta sig till friheten.
Och nu, lagom till påsken, lyckades inte heller FN enas om kritik av Castro.
Jag har dåliga erfarenheter av socialdemokrater och Castro-Kuba. När jag redan under studieåren skrev ett par kritiska artiklar därifrån blev jag närmast mobbad av andra socialdemokratiska studentförbundare. Jämföra Havanna med Östberlin!
Kanske det svänger nu. Se detta i SSU-tidskriften Tvärdrag:
”Hur man än väljer att se på Kuba, kan man inte förneka att synen hos vissa har präglats av romantik när det gäller dess samhällssystem. Den synen har tråkigt nog kommit från arbetarrörelsens egna led. Att landet, ända sedan revolutionens början, varit stalinistiskt och kränker demokratiska och mänskliga rättigheter varje dag, tycks ha varit av sekundär ordning för dem som tycker att systemet i grund och botten är bra.”
När det gäller USA är min erfarenhet att bilden blir mer nyanserad ju längre man vistas i landet. Tänker på det när jag läser Lars Åke Augustssons nya starka bok om det amerikanska dödsstraffet, ”Nära döden”.
Jag känner honom som romanskrivande allvarsman från Bengtsfors. Och så 68-vänstern.
”I mina tonår vaknade vreden mot USA” inleder han naturligtvis boken, och sen kom Vietnam. Men han kom inte till USA förrän i medelåldern. Hur blev det nu efter långa resor till den speciella fängelsestaten Texas?
Ytterligare en indignationsskrift mot Bush, skulle man trott. Bush som under guvernörsåren ledde Texas till rekordantal avrättningar av dödsdömda. Men Augustsson är lika noga med att redogöra för hur Clinton, som många svenskar fortfarande tror om gott, avbröt sin presidentvalskampanj för att från guvernörsresidenset hemma i Arkansas kunna godkänna avrättningen av en förståndshandikappad stackare.
Sedan möter Augustsson amerikaner som varken är som Bush eller Clinton. Följande är bland det bästa om USA jag läst av en vänstersvensk:
”De amerikaner jag träffar i dödsstraffmotståndet har drag som jag mötte hos demokratiska oppositionella i Prag under kommunismen: de bejakar motsättningar, tror inte på allomfattande världsförklaringar, har självironi och självtillit.”
Äntligen hörs nötväckans busvissling igen, det är i den lilla skogen ovanför Årstaviken. Jag visslar tillbaka, då tystnar han. Jag vann!
I god vårstämning fortsätter jag visslande genom skogen. Jag tar piccolastämman till ”Stars and stripes for ever”.
Det är inte en hälsning till den segrande makten. Det är en hälsning till min far, vi brukade vissla den på byvägarna i Småland när han kom hem från Kronobergs regementes musikkår. Lägg märke till flöjtstämman, sa pappa. Alltid överst!