För unga är Ryssland nu porten till Mordor
En ny generation lär sig rysk imperialism
I dag inleds rikskonferensen Folk och försvar på Högfjällshotellet i Sälen. 2022 blev ett annus horribilis i säkerhetspolitiken - ett fasans år.
Risken är uppenbar att 2023 inte blir så mycket bättre.
Att gå igenom bildarkivet från förra årets nyheter är som en vandring ner i Hades. Hur blir årets?
Värst är fortfarande – trots allt som hände sedan – nog Butja.
Det var som att andra världskrigets fotografier kom tillbaka, fast i färg. Försvarslösa män, kvinnor och barn systematiskt mördade av ryska trupper. Lämnade längs vägkanten. Bakbundna män som hade skjutits mitt på gatan och lämnats kvar. Stadens borgmästare till hälften nedgrävd i ett grustag. Hennes man torterad och kastad i en brunn.
Det var som att en tyst jordbävning gick genom Europas huvudstäder.
De jävlarna.
Inte igen.
Nej.
Någonting hände de där dagarna, med oss, med Europa, med hela det globala väst. En ny generation återupptäckte vad rysk imperialism faktiskt betyder. Och var vår egen gräns går.
Den gick vid Butja.
Yngre svenskar mötte kriget via sociala medier. Ukrainska barn och unga vädjade om hjälp rakt in i samma kamera där de dagarna innan visat upp någon rolig TikTok-dans.
I ett skyddsrum under Kiev sjöng en liten flicka ledmotivet till Disneys storfilm Frost på ukrainska in i en skakig iPhone. En känd rockmusiker gjorde en musikvideo från fronten och på ett torg i Vilnius sjöng ukrainska flyktingar en folksång tillsammans med litauiska kvinnor.
Vår dåvarande statsminister, Magdalena Andersson, fick svara på barnens frågor om kriget i Lilla aktuellt. Men barnen visste redan allt. De var redan själva en del av kampen på nätet.
Och i kommunen där jag bor hissades Ukrainas flagga bredvid den svenska utanför kommunhuset. Det finns naturligtvis ett annat Ryssland än detta. En stor kulturnation, ett strävsamt folk som egentligen aldrig fått uppleva den frihet och det välstånd vi har i väst. Det finns intellektuella, författare, konstnärer, musiker och fantastiska tänkare.
Ryssland är en stor europeisk nation och vår historia är sammanflätad. Det hör hemma här. Men Ryssland är, som Finlands statsminister Sanna Marin sa, inte den granne vi trodde. En mycket träffande beskrivning.
Samtidigt, varför trodde vi så fel?
I december 2021 skickade Vladimir Putin ett ultimatum till Europas länder: underkasta er en ny säkerhetsordning där Ryssland får styra och ställa på "sin" bakgård - annars!
Den ryska inflytelsesfär Putin krävde omfattade östra Europa, de baltiska staterna, Finland och även Sverige. Dessa länder skulle inte själva få fatta avgörande beslut om sin egen säkerhet.
För svensk del innebar Putins ultimatum att vi skulle få avbryta vårt militära samarbete med Norge och Danmark och sluta öva med USA, Storbritannien och Frankrike. Vi skulle tvingas lägga om vår säkerhetspolitik och ge ryska intressen företräde framför svenska.
Det skulle inte heller längre vara svenska väljare i allmänna val som bestämde, Moskva krävde sista ordet.
Sannolikt började Finland byta åsikt om Nato i samma sekund som det ryska ultimatumet nådde Utrikesministeriet i Helsingfors. Våra vänner på andra sidan Östersjön har aldrig delat vår naivitet i försvarspolitiken. Rysk maktpolitik känner de igen på mils avstånd.
När de ryska stridsvagnarna 24 februari rullade mot Kiev var den gamla europeiska säkerhetsordningen i praktiken redan stendöd. För Sverige tog det ytterligare några månader av omprövning men sedan var två hundra år av militär alliansfrihet till ända. I bred politisk enighet över blockgränsen.
Att svenska folket bytte åsikt om Nato beror enbart på Vladimir Putins krig. Troligen ville han skrämma oss men lyckades istället trycka på precis fel knappar.
För de flesta svenskar är Ryssland arvfienden. De många krigen ur historien finns kvar både i folkminnet och i själva landskapet. Jag kan ta mig själv som exempel.
Min släkt, på fars sida, kommer från byn Nävekvarn i Södermanland vid Bråvikens norra strand. Sommaren 1719, under de så kallade Rysshärjningarna, brände ryska trupper byarna hela vägen upp till Nyköping. Området mellan Nävekvarn och Nyköping heter fortfarande Ryssbergen.
Och människor minns.
Jag är uppväxt med de spännande berättelserna om hur ryssarna brände masugnen vid Nävekvarns bruk och hur både hus och hyttor i byarna runt omkring eldhärjades. Efteråt fick allt byggas upp igen av de som överlevde.
Endast ett riktigt gammalt hus står kvar i Nävekvarn, Perssonsgården, dolt i en träddunge. Så fick jag det i varje fall berättat för mig som barn. Och varje landsända har sina berättelser.
I Stockholms skärgård finns så kallade "ryssugnar" på öarna, omkring 400 stycken. Där bakades, enligt traditionen "mörkt ryskt bröd" av förlagda ryska trupper på 1700-talet.
Och i Västerbotten minns man fortfarande lidandet under den ryska ockupationen vid Finska kriget 1809. För Finland blev det betydligt värre. Inte förrän efter Berlinmurens fall klev man helt ur Rysslands skugga. Stalins överfall 1939 – vinterkriget – är fortfarande ett i högsta grad levande minne.
Mellan 1989 och 2022 har vi på något sätt levt i illusionen att detta förflutna kan läggas till handlingarna. Att Ryssland kan bli ett land bland andra. Att denna illusion nu är krossad kan vara den största förändring som kriget skapar. Putin har format en ny generation i det globala väst till att Ryssland är som riket Mordor i Sagan om ringen.
Ingen som följde händelserna i Butja direkt via sociala medier kommer någonsin att förlåta. Alla blev själva ögonvittnen.
Ett av de viktigaste ämnena på årets Folk och försvar är hur Sverige ska rusta upp för att möta det utveckling som nu ligger framför oss.
Tyvärr, tror jag, är det något vi kommer att få diskutera i många år framöver.