En röd linje passeras när El-Haj blir vilde
Ovärdigt att sätta sig själv före väljarna
För första gången i modern historia väljer en socialdemokratisk riksdagsledamot att bli politisk vilde. I valet mellan att bli kvar i partiet och att behålla sin riksdagsplats vägde det senare tyngre för Jamal El-Haj.
Vi kan spekulera över hans motiv, men klart är i alla fall att en röd linje har passerarts.
Riksdagsledamöter, särskilt socialdemokratiska, kan inte föra en egen utrikespolitik. De kan inte gång på gång trotsa partiets linje eller uttala sig på ett sätt som öppnar för tolkningar långt bortom partiets grundläggande idéer.
Riksdagsmandatet må vara personligt, men det är partibeteckningen svenska väljare röstar på.
Borde ha förstått
Allt det där borde El-Haj förstå. Han har trots allt suttit i riksdagen sedan 2016. Det rimliga hade varit att lämna sin post när hans partidistrikt i förra veckan förklarade att förtroendet var förbrukat.
Ändå borde vi kanske inte vara förvånade. Att Socialdemokraterna nu har fått sin första vilde i riksdagen är ett tecken på hur svensk politik har förändrats. Den traditionella lojaliteten med partierna håller på att lösas upp.
Det kommande valet till EU-parlamentet är ett exempel. Oavsett om du skulle välja en valsedel från Moderaterna, Kristdemokraterna eller Liberalerna kommer du att hitta en moderat eller nyssmoderat högt upp.
Många moderater
Tomas Tobé är förstås moderat. Fattas bara annat. Han toppar ju sitt partis lista. Alice Teodorescu Måwe var moderat fram till att kompisen Ebba Busch erbjöd henne förstaplatsen på Kristdemokraternas lista. Och Anna Maria Corazza Bildt representerade Moderaterna senast hon satt i Europaparlamentet. Nu vill hon väljas in som liberal.
Lägg till det att sverigedemokraten Charlie Weimers tidigare varit både moderat och kristdemokrat.
I den svenska riksdagen har det inte heller saknats politiska sidbyten eller ledamöter som kör sitt eget race. Ingen har nog glömt förra mandatperiodens cirkus kring den avhoppade vänsterpartisten Amineh Kakabaveh.
SD decimeras
Vi har också vant oss vid att den sverigedemokratiska riksdagsgruppen decimeras under mandatperioden, utan att ledamöterna för den skull lämnar sina poster eller slutar kvittera ut arvode.
Förra året lämnade Elsa Widding Sverigedemokraterna sedan partiet tröttnat på hennes intresse för konspirationsteorier. Men hon sitter kvar på sin riksdagsstol.
Att politiker byter åsikt är förstås inget konstigt. Inte att övertygelse och integritet får några att gå emot sitt parti heller. Sverige skulle antagligen må bra av fler politiker med ryggrad. Men i praktiken har vi inte personval, och alla svenska politiker är valda som företrädare för sitt parti.
Ett demokratiskt problem
Det blir ett demokratiskt problem om partierna blir så lika att kandidater utan problem kan byta till det som erbjuder den bästa chansen till ett lukrativt uppdrag. Varför ska någon då engagera sig i ett parti?
Det är ett ändå större problem om avgörande beslut läggs i händerna på vildar som inte längre företräder det parti som nominerat dem.
Så var det med Kakabaveh. Men så kommer det inte att bli med El-Haj. Hans avhopp påverkar inte riksdagsmajoriteten. En gissning är att hans kvarvarande år som riksdagsledamot kommer att vara lika anonyma som tiden innan besöket på den kontroversiella konferensen om Palestina.
Mitt i den här trista historien är det faktiskt en tröst.