Full fart framåt för fremskrittspartiet
OSLO. Stekande sol söver Karl Johan. Oändliga köer utanför universitetet som bjuder ut begagnad studentlitteratur, glest vid partiernas små säljstånd längs paradgatan. Politikerna mobiliserar för kommunalvalet om två veckor: Siv mot Jens, fremskrittspartiet (frp) mot arbeiderpartiet. Siv Jensen rycker till sig ledningen, med hjälp av röster från högerpartiet. Det partiets Oslo-ledare, en 75-årig skeppsredare, har skickat kapital till Schweiz i stället för att betala skatt. Tung illustration till högerpopulisternas tes: Politiker är svindlare. Eliten står mot fremskrittsfolket, som är som ”folk är mest”.
En krokig, fast uppåtgående, linje förbinder Anders Lange med Carl I Hagen och Siv Jensen. Lange, partigrundaren som höll kennelklubb och läskade sig med ägglikör, snubblade med nöd in i stortinget. Hans efterträdare mumsar i sig halva högerpartiet, en stor del av kristelig folkeparti och en ansenlig bit av de lågutbildade yngre männen i LO.
Bedriver kulturkamp
Frågorna ställs av politikens Dan Brown: Vad är frp-koden och hur ska den knäckas?
Magnus E Marsdal, ung journalist med bakgrund i tidningen Klassekampen, räcker över skulden till vänsterpartierna. Arbeiderpartiet är elitistiskt, styrt av överklassiga klaner, främst familjen Stoltenberg. Socialistisk venstreparti (sv), Stoltenbergs regeringskamrater, ekar mer av välmenande folkskollärar- och studentideologi än av klassretorik. Arbetarklassen, menar Marsdal, föredrar Siv Jensens ”bisniss-parti” eftersom sv-teoretikerna inte uthärdar en arbetarklass som läser Se och Hör, skruvar på dansbandsmusik, föredrar Harley Davidson framför trampcykel och drar i väg med bilen till Svinesund för att lasta ölflak. Den norska folkhögern bedriver kulturkamp: Ner med kulturstöd, bort med biståndet, in med hemmafruar, mer gammeldags kristendom mot ”muslimer” (kodordet för invandrare och flyktingar).
Nära amerikanska högern
Frp har vunnit striden om det kulturella kapitalet men borde vara sårbart när frågan om ekonomisk makt ställs – det gör den sällan. Partiet vill, likt Maud Olofssons center, mosa fackföreningsrörelsen, införa platt skatt och göra makulatur av alla lagar som civiliserar arbetstider och arbetsmiljö. Pensionerna ska krympas till ett minimum och pensionärerna ska få en check att kasta in på den privata vårdmarknaden. Skolor och daghem förvandlas till bolag, där den störste aktieägaren köper förtur till bästa skola.
”Ett liberalistiskt parti, nära den amerikanska högern”, sammanfattar Martin Kolberg, arbeiderpartiets partisekreterare som nyligen publicerat en analys – på jakt efter frp-koden. Denna finns, delvis, i oceanerna av norsk olja. Frp lovar nämligen skicka mångmiljardbelopp ur oljefonderna till de äldre, till barnfamiljerna (120?000 om året i vårdnadsbidrag) och till att göra motorvägar i stället för de små stigar norrmännen tvingas köra på. Petropopulism kallas sådant.
Förlorad konkurrenskraft
– 54 miljarder vill Siv Jensen hälla ut över den redan heta ekonomin. Resultatet blir uppflammande inflation, ränta och därmed förlorad konkurrenskraft, säger Kolberg.
Svår pedagogik för det arbeiderparti som styr ett land som räknar in drygt 1? 400 miljarder i oljefonder men också läser av klassklyftor och tunnare välfärd.
– Få har genomskådat att Siv Jensen vill riva upp välfärdsmodellen för att bolagisera den. Folk tror att fremskrittspartiet vill bygga ut välfärden. Lätt gjort eftersom partiet aldrig behövt ta ansvar, säger Kolberg.
Jag undrar om de borgerliga partierna, som i Danmark, kommer att samverka med högerpopulisterna. ”De har varit undfallande. Högern har därmed hamnat i en existentiell kris. Deras väljare flyr”, säger Kolberg.
Bernt Aardal, Norges främste valforskare, sprättar i sin dagfärska analys av valet 2005 upp den självförtjusta borgerliga föreställningen att högerpopulismen göds av arbetare: Carl I Hagen hämtade sina nya väljare främst från högern. Arbetarnas uppslutning bakom arbeiderpartiet är fortfarande hög, dock något reducerad.
Utanför Kolbergs arbetsrum vid Youngstorget står Haakon Lies staty. Lie skapade Norges ABF, byggde teatrar, studiecirklar och spred film över landet till hundratusental arbetare.
Lies parti har numera vissa problem med arbetare som föredrar dansband, Svinesund-shopping och Se och Hör.