Offer i Sveriges förlorade krig
De tolkar som arbetar för de svenska trupperna i norra Afghanistan har sökt politisk asyl i Sverige. Enligt Svenska Dagbladet är de – på goda grunder
– rädda för vad som kommer att hända när de utländska trupperna lämnar landet.
Sverige står inför det problem som den som för krig på fjärran kontinenter alltid tvingats hantera. Hur ska de lokala allierade skyddas när trupperna dras tillbaka? Och vilket ansvar ska den armé som anställt dem ta?
Algeriet, Vietnam och Irak. Människor som vädjar om att få följa med trupperna till Frankrike, USA eller till och med Danmark.
Någon minns kanske den brittiska debatten om de nepalesiska gurkha-soldaternas medborgarskap för några år sedan. Att slåss för den brittiska flaggan gick bra, att erkännas som brittiska medborgare var svårare.
Nu handlar det om 24 afghanska tolkar i den svenska arméns tjänst. Deras asylansökningar på den svenska ambassaden i Kabul visar åtminstone två saker.
För det första att kriget i Afghanistan är på väg att misslyckas. Trupperna har inte skapat trygghet eller utveckling, de har inte byggt en fungerande stat eller stabila institutioner.
För det andra att Sverige befinner sig i krig, utan att vi riktigt har talat om de konsekvenser det får.
Vi har sett det i bristen på veteranpolitik för de svenska soldaterna och handfallenheten när soldater såras eller dödas.
Naturligtvis har Sverige ett ansvar för de 24 tolkarna, men det betyder inte att Migrationsverket har fel när de meddelar att asylansökningarna knappast kan godkännas.
Det vi ser är inte ett flyktingärende – utan ett resultat av att Sverige har varit med och fört ett förlorat krig.