Är detta ert svar när barn mördar barn?
Partiledardebatten ger mig akut migrän
Inom loppet av ett dygn har två partiledardebatter hållits. Trots att skolklockorna nu ringer ut för terminen, är det allt annat än sommarlovsstämning i Sverige.
I helgen sköts sju personer. Det är bara juni och hittills har 18 personer fallit offer för våldet. Gärningsmännen är i de flesta fall tonåringar, i några fall barn.
Denna abnormalitet, denna krissituation, var på agendan igår när partiledarna möttes i TV4:s studio. När våldet kom på agendan lät det ungefär som vanligt, trots att situationen är just allt annat än vanlig.
Barn mördar barn, är detta ert svar?
”Titta på danskarna”
Ulf Kristersson basunerade ut att Sverige behöver fler repressiva åtgärder och hårdare straff. Titta bara på danskarna!
Jimmie Åkesson sa att det är slut med saft och bullar nu, låt oss spärra in 12-åringar.
Magdalena Andersson och Muharrem Demirok upprepade att straff funkar, men också förebyggande åtgärder. Titta på danskarna!
Kristersson ville även att staten ska ta föräldraransvar. Ta ansvar för dina barn, sa han, annars tar staten hand om dem.
Det Kristersson glömde nämna är att det redan sker. Sedan i vintras har polisen sett en markant ökning av föräldrar som larmar om hur deras tonårspojkar gömmer vapen i sina pojkrum.
Kiarash mamma är en av dem som försökt få hjälp av staten.
Kiarash var även den första vars liv släcktes i skjutvåldet i år. Han var då 25 år gammal och hade svåra koncentrationssvårigheter. I stora delar av sitt liv hade Kiarash då spenderat bland socialsekreterare, SIS-hem och i avhopparverksamhet.
Men inget hjälpte. Trots mamman och sonens försök att hamna på rätt köl.
Grundproblemet försvann inte
Svaret på Kiarash problem blev tung medicinering eller isolering. Grundproblemet – att känna att han inte passade in i samhällets mall – löstes aldrig.
Trots att han satt inlåst i olika institutioner. Trots att staten gick in och tog ansvar.
När Kiarash sköts till döds var hans dröm att få ett vanligt liv. Kanske få gifta sig, skaffa ett hus. Men Kiarash kände att livet redan var förbestämt, han var redan stämplad som ett problem, som en kriminell.
Och när jag lyssnar på partiledardebatten är det just avsaknaden av Kiarash öde som saknas. Partiledarna pratar om de preventiva åtgärderna, om att få bort de kriminella från gatorna.
Men vägen ur kriminaliteten då?
För en person som Kiarash, som faktiskt ville ta sig ut, var fanns hans stöd? Var är diskussionen om att få den som en gång valt den kriminella vägen att lämna den?
Gårdagens partiledardebatt förvandlades igen till spottsalvor. Som vanligt.
”Det är moderaternas fel, nej det är sossarnas fel, nej det är SD:s fel.”
Inte ens programledarna får tala till punkt längre.
Under morgonens partiledardebatt i riksdagen uteblev Åkesson. Han åkte på sin sons skolavslutning istället.
Ingen blomstertid som kommer
När statsministern skulle starta sitt anförande började han skämta om sin längd. Sen nämnde han skjutvåldet i förbigående, sa något om att vi aldrig får trubbas av, och fokuserade därefter på arbetslinjen.
Även om det inte är partiledarnas intention, så känns det som att de befinner sig galaxer från den verklighet som diskuteras. När de står där i sina välstrukna skjortor är det som att verkligheten blir till teori, som att människoliven blir till siffror och politiska poänger.
Som att det inte alls handlar om Kiarash.
Som att Sverige inte befinner sig i en reell kris, där barn mördar och mördas, som att politik är något de snart kan ta sommarlov ifrån.