Packade döda kroppar stank, kladd och flugor
Det fanns en tid när jag faktiskt svarade på nästan vartenda meddelande som hamnade i mejlboxen. Det gör jag inte längre. Det får finnas en gräns för hur mycket arbetstid som kan ägnas åt mer eller mindre rasistiska bröl skrivet i versaler och avslutade med sju utropstecken.
Häromdagen kom det ändå ett mejl som både fick mig att fundera. Jag hade skrivit om den övergivna lastbilen på motorvägen A4 i Österrike och om de drygt 70 döda flyktingar som polisen hittat i lastutrymmet.
Det gjorde en läsare, vi kan kalla honom Markus, upprörd.
“Vilken siffra stämmer eller ni slänger bara ut en siffra för att spela på för att låta så hemskt som möjligt?”, skrev Markus.
Det är sant att de österrikiska myndigheterna ändrade uppgiften om antalet offer. Först talades det om ett tjugotal döda kroppar, sedan om ett femtiotal innan man till sist kunde konstatera att sjuttioen människor, fyra av dem barn, kvävts till döds i den lilla lastbilen.
För mig är tolkningen självklar. Myndigheternas osäkerhet skapar vidriga bilder av det som måste ha mött poliser och rättstekniker där på motorvägen mellan städerna Neusiedl och Parndorf.
Människokroppar på väg att lösas upp, packade så att det blev omöjligt att skilja dem från varandra eller säga hur många liv som spillts.
Någonstans går det också att ana stanken, kladdet och flugorna.
De bilderna föder i sin tur andra och lika obehagliga. Bilder av tätt packade människor som inser att luften håller på att ta slut. Män som desperat försöker ta sig ut, blodiga händer och naglar som slits loss. Jag ser mödrar som känner hur deras barn förlorar kampen mot den allt tunnare luften medan de själva kippar efter det sista syret.
Markus såg uppenbarligen något annat. Han tänkte att vi på Aftonbladets redaktion, möjligen i maskopi med myndigheterna i Österrike, sitter och hittar på.
“Tjugo lik?”
“För lite. Vi säger femtio. Eller sjuttio?”
“Sjuttioen får det bli.”
Så där ungefär.
Båda bilderna är naturligtvis resultatet av vår fantasi. Jag har inte varit på plats i Österrike, och Markus har aldrig varit på ett redaktionsmöte på Aftonbladet. Vi får helt enkelt föreställa oss hur det går till.
Men fantasin kan användas olika. Den kan vara ett verktyg för inlevelse och medkänsla. Hur skulle vi kunna föreställa oss fasorna i Kobane eller skräcken i Yarmuk utan fantasi?
Men uppenbarligen kan fantasin också vara ett sätt att stänga världen ute. Ett redskap för att hitta på märkliga konspirationer eller uppdiktade skillnader mellan människor.
Markus är förstås inte ensam. Jag svarade faktiskt på hans mejl.
Ärligt talat vet jag inte om det var mödan värt.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.