Smörgårdsbords-EU är dåligt för Sverige
Mest av allt minns jag lukten av svavel. Det var 1989 och jag reste med scouterna när vi korsade gränsen från Väst- till Östtyskland. Vi åkte tåg förbi en stor stinkande fabrik. Den låg där, fick jag veta, för att den giftiga röken skulle blåsa över gränsen till väst.
Det var första, och enda gången, jag besökte Tyska Demokratiska Republiken, DDR.
När jag återvände ett par år senare var både Östtyskland och Berlinmuren borta.
Bara minnena fanns kvar.
I dag avslutas EU:s toppmöte i Bryssel. Huvudfrågan är en framtida bankunion.
I sak handlar det om huruvida Europeiska centralbanken från årsskiftet ska ta över huvudansvaret för banktillsynen för de länder som deltar.
Man vill ha gemensamma regler och gemensamt ansvar för att reglerna följs.
Genom krisen har det blivit uppenbart att banksektorn måste regleras och att det bara kan göras internationellt.
Men samtidigt blir jag lite orolig över det som händer just nu. Det blir säkert en bankunion även om vissa, däribland kanske Sverige, står utanför.
Förra veckan beslöt elva länder att införa Tobinskatten, en skatt på finansiella transaktioner. Bara drygt hälften av EU:s medlemmar är med i den gemensamma valutan, euron. Inte heller Schengen, EU:s gränsavtal, omfattar alla.
Små och stora steg befäster uppdelningen i ett A- och ett B-lag i samarbetet, ett smörgårdsbords-EU.
Det kan låta bra, ett EU där man väljer vad man vill samarbeta om men avstår mindre attraktiva delar. Men det är Sverige som är B-laget. Och när A-laget ökar farten kommer vi få allt mindre inflytande.
Smörgårdsbords-EU är även farligt i sak. Det som blir kvar när länder väljer bort det politiska samarbetet är den inre marknaden.
Det är knappast EU:s miljöregleringar, rättigheter för arbetstagare och jämställdhetsarbete som vinner på att allt fler delar av samarbetet omfattar allt färre.
Europatankens kärna är faktiskt att alla ska med, även om det tar lite tid.
Det vore skönt om EU:s högsta politiker kom ihåg det lite oftare.
Mitt scoutbesök i Berlin 1989 skedde inom ramen för arrangemanget Explorer Belt.
Deltagarna går två och två under tio dagar i ett främmande land.
De måste gå minst 160 kilometer och ska lösa ett antal uppgifter på vägen.
Klarar man det får man ett läderbälte med ett spänne föreställande en kompassros med en scoutlilja i.
Jag kom hem från Explorer Belt med känslan av att Europa måste vara något annat än murar och gränser.
Att nationalism är ondska och att vår framtid aldrig kan vara något annat än gemensam.
Jag har fortfarande kvar bältet.