Linnea Henriksson går i klassiska fällan – men det blir ändå en härlig ”Sommar”-avslutning
Linnea Henriksson går rätt i en klassisk sommarpratsfälla.
Men på något vis blir det bra ändå.
Och just nu tippas hon för ett av tv-världens finaste uppdrag.
Jag måste återanvända en rad från en tidigare recension:
Det finns en fälla som många sommarpratare trillar i, att vilja berätta så mycket att det i stället blir för kort när det bränner till och lika spretigt som en julgran.
Artisten och låtskrivaren Linnea Henriksson hoppar jämfota in i den fällan.
Allt ska med. Barndomens ljus och mörker, förbannelsen i att pressas till prestation, sommarkatter, floppgig, vännens tragiska självmord, sveket mot den samesläkt hon tillhör – morfars foto i Rasbiologiska institutets arkiv, och så vidare. Mycket är intressant och tankeväckande, men ibland väl flyktigt avhandlat. Det blir lite rörigt, det erkänner hon själv. Men, nu har vi konstaterat det. Checkbox.
För det blir också härligt. Inte minst tack vare låtskrivare Henrikssons fina formuleringar.
"Jag har kysst min erfarenhet rakt på munnen många, många gånger. Om man kisar så ser man bara det vackra, så jag skippar solbrillorna och låter rynkorna vid sidan av ögonen smycka ansiktet mitt."
Hon har efter en evighet av pandemi äntligen fått en turnésommar igen och hon skildrar mil efter mil på E6:an, bland skramlande energidrycksburkar och hotande körförbud, med sikte på nästa 45-minutersgig. Hon är som en kalv som släppts ut på grönbete, när vintern kapitulerat. Jublande fri.
Linnea Henriksson har plockat upp den klassiska svenska artisttraditionen, strävsamma musiker som alltid var på väg till nästa folkpark. Underhöll och körde vidare. Karriärmålet slår hon fast med övertygelse: "Jag tänker vara med längst. Över tid ha spelat mest, på flest ställen."
Jag minns när jag först såg henne i "Idol", när hon fortfarande spelade i bandet med det bakterieliknande namnet Prylf. Redan då såg man den där oerhörda musikaliteten, lekfullheten.
Just nu ligger Linnea Henriksson högt på listan över de som kan ta över "Allsången" efter Sanna Nielsen. Det skulle förmodligen också bli rörigt – men framför allt härligt.