Även i goa Göteborg är det skillnad på folk och folk
Glöm glitter och glamour.
Göteborgs filmfestival är något mycket
finare än så.
En festival där vanligt folk sätts på första parkett. Nästan, i alla fall.
Som halvgöteborgare i storstadsexil är det lätt att sätta sin forna hemstad på piedestal.
När jag tänker på Lilla London tänker jag varken på korruption, segregation eller fånflinande Lisbergskaniner.
Jag tänker på en stad där halva spårvagnen rusar till undsättning om du har svårt att förstå det senaste biljettsystemet. En stad där varje kiosk- och kafébiträde tittar dig i ögonen och nästan kräver en trivsam pratstund. En stad där människorna uppskattar dina halvtaffliga ordvitsar – på riktigt.
Den goa, glada klichébilden förstärks varje år under Göteborgs filmfestival. Denna befriande oglamourösa, välkomnande folkfest som låter de vanliga betalande besökarna gå före press och inbjudna gäster.
I flera år jobbade jag som volontär på festivalen; satte fram mineralvatten till regissörer på dagarna, såg otaliga filmer på kvällarna och frotterade mig med filmarbetare på nätterna.
Och aldrig kände jag att jag missade något. Låt vara att höjdarna
hade sina egna cocktailpartyn ibland, men ville man få lite stjärnglans var det bara att stanna kvar på utfrågningarna efter filmerna eller spana in skådespelarna och regissörerna i skybaren på hotell Riverton.
Men en dag sprack min illusion om den demokratiska festivalen. Jag hade i uppgift att hålla koll på besökarna till ett seminarium med ”Magnolia”-regissören Paul Thomas Anderson. Efter ett visst antal skulle jag sätta stopp, det var MYCKET viktigt, på grund av brandsäkerhetsreglerna.
Många fick vända i dörren. Så när en lång, blond, stilig eftersläntrare artigt bad att få tränga sig in i den fullsatta lokalen var jag en lydig arbetare och nekade även honom inträde. Men det tog inte många sekunder innan en högre uppsatt kollega raskt lät den unge mannen komma in.
Så okej då. Det ÄR skillnad på folk och ... Alexander Skarsgård.
Även på Göteborgs filmfestival.