Siwan & Sven stjäl showen
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-10-11
En på flera sätt ovanlig ”Cabaret”-uppsättning.
Den betonar svärtan framför glamouren. Och föreställningen stjäls av två birollsskådisar, Sven Wollter och Siw Malmkvist är helt underbara som det gamla kärleksparet.
Colin Nutley har i sin debut som teaterregissör gjort några rätt märkliga val. Charles Korolys scenografi är just... ingenting. Noll nattklubbskänsla. Och Korolys kostymer känns som hämtade ur en klädtombola. Lite amerikansk high school-film här, lite zombie-film där, lite Mora Träsk-barnteaterplagg åt orkestern... i princip bara kläder utom sådana man förknippar med den dekadenta livsstilen kring en nattklubb i 1930-talets Berlin.
Slemmig nazist
Och det är alltså mer svärta än glamour. Kanske för att Helena Bergström sjunger hyggligt, men inte riktigt har rösten för att lyfta mer traditionella shownummer.
Som musikal fungerar det annars utmärkt i ensemblenumren. Fräcka arrangemang och suggestivt iscensatt dans av koreografen Lars Bethke, som även är bra som slemmig nazist.
Spelscenerna finns inget att anmärka på, man engagerar sig i Helena Bergströms trasiga nattklubbsartist Sally Bowles, men minst lika mycket i Siw Malmkvists gamla hyresvärdinna och Sven Wollters judiske affärsman.
Deras kärlek med förhinder blir navet för historien om hur nazismen brer ut sig.
Malmkvists glättiga schlagerröst bottnar fantastiskt i några allvarliga sånger och tillsammans har de några underbara nummer, som både berör och lockar till skratt.