Åsa Wikforss i Vinter i P1: Så står vi emot auktoritära ideologier
Så bra är akademiledamotens vinterprat
Det är skam att klaga när man har turen att vara omotiverat lycklig.
Åsa Wikforss tar avstamp i historien, svärfar Jims och mamma Gudruns klassresor via bildning, för att ge upprättelse åt upplysningens baktalade idéer.
Att lyssna på filosofiprofessorns vinterprat är som att andas frisk luft. Vi måste värja oss mot den ödesbestämda berättelsen, säger hon, och Leonard Cohen sjunger ”there is a crack in everything, that’s how the light gets in”. Det finns en liten spricka ljus i en tid som kan kännas obeskrivligt mörk.
Wikforss går metodiskt tillväga för att försvara upplysningen, vars kalla rationalitet beskyllts för många av 1900-talets fasor. Hon menar att förnuft och känsla inte alls är motsatser, utan att kunskapen kräver empati för att få oss att agera. Däremot varnar hon för vad känslorna kan ställa till för förnuftet.
Svärfar Jim växte upp i USA efter Andra världskriget när samhället börjat inse hur viktig utbildning är för att människor ska stå emot auktoritära ideologier. Även mamma Gudruns erfarenheter av nazismens härjningar gav en livslång motståndskraft. ”Jag marscherar inte!”, minns dottern henne upprepa. Både Jim och Gudrun är liksom de flesta i den generationen numera döda. Hur ser vi till att inte glömma bort historiens dyrköpta erfarenheter?
Ungefär samtidigt som de smarta telefonerna slog igenom började demokratin gå tillbaka i världen. Techbolagens plattformar gynnar starka känslor, desinformation och distraktion. Wikforss menar att vi blir allt sämre på att hantera våra oenigheter och blandar ihop fakta med åsikter. Demokratin tycks lätt att förgifta med politisk polarisering, en oenighet så osund att den får folk att avvisa bevisad kunskap.
Trots alla bakslag är det vår plikt att vara optimister, tycker Wikforss. Själv beskriver hon sig som privilegierad som fötts med en tendens att vara lycklig. Hon uppmanar alla att motstå den nedmontering av demokratin som kommer smygande. Det går inte att luta sig tillbaka och tro att allt ordnar sig.
Vi marscherar inte.
Läs mer om Guldbaggens publikpris och de nominerade filmerna här.