Rapace dissade först ”Stjärnorna på slottet” – sedan tackade han ja
”Man får inte skönmåla sig själv och sitt liv”
Publicerad 2021-01-02
Första huvudpersonen i årets säsong av SVT:s ”Stjärnorna på slottet” är Ola Rapace, 49.
Hans medverkan i programserien förvånar kanske inte bara tv-tittarna, utan också programmakarna – och honom själv.
– Jag ifrågasatte programformatet i en podd. Tyckte inte det skulle finnas över huvud taget. Dagen efter ringde de och erbjöd mig att vara med. Jag blev imponerad av att de var så kaxiga och försökte döda mig med kärlek, därför tackade jag ja, säger han.
Under sin karriär har Ola Rapace inte direkt strösslat med intervjuer. Men nu när jag mejlar och frågar kommer svaret snabbt: Tja! Det gör jag gärna! När? Ola.
Det går förstås inte att låta bli att prata om hans bad boy-image. Han har pratat om det i tidigare intervjuer. Han skriver om det i sin frispråkiga och underhållande självbiografi ”Romeo (min flykt i fem akter)” som kom i början av november.
”Får lite skylla mig själv”
Ola hävdar att det är en image som gjort att han under senare år haft svårt att få roller i svenska tv-serier och långfilmer. Han förnekar inte att han själv har bidragit till det genom saker han gjort och sagt.
– Jag får lite skylla mig själv. Jag var ganska komplexstyrd, var rädd för saker när jag i början skulle försöka göra karriär. I stället för att erkänna att jag kände mig hotad, spelade jag tuff i stället. Sedan är det så med media, när man väl får en roll, så behöver ni er dynamik, det är svårt att ta sig ur den rollen.
Jag undrar om denna image inte lite grann föddes redan i rollen som Jan ”Hoffa” Lenhoff i tv-serien ”Tusenbröder” i början av 2000-talet.
En av genombrottsrollerna – den andra var i Lukas Moodysson-filmen ”Tillsammans” – där han, Shanti Roney och Danilo Bejarano spelar polarna som startar målerifirma, men genom diverse turer blir bankrånare och kriminella.
”Hoffa” lever kvar
När jag såg Ola (som då hette Norell i efternamn, innan äktenskapet med Noomi Rapace) i Lars Norén-pjäsen ”Detaljer” på Dramaten 2003, satt jag omgiven av unga förortskillar som enbart var där för att se Ola. För att se honom göra, som de sa, ”Hoffa-grejer” på scenen.
– Det är möjligt det har med ”Hoffa” att göra lite grann, men det är korkat i så fall, han var ingen bad boy. Visst, de gjorde bankrån, men alla tre var mjuka och egentligen ganska rädda killar.
Ola erkänner att rollen som ”Hoffa” lever kvar hos folk. Och hos honom själv.
– Nio av tio som vill ta selfies med mig gör det på grund av ”Tusenbröder”. Resten är James Bond-filmen. Men nästan varje dag får jag en fråga om det inte kommer en fortsättning på ”Tusenbröder”. Så det säger väl lite grann om att det finns en publik för det.
Han själv skulle gärna spela ”Hoffa” igen.
– Shanti Roneys rollfigur sköt ju sig själv, men ”Hoffa” och Hamid (Daniel Bejaranos rollfigur) är nu medelålders och muckar från kåken. Det är inte lätt att då skapa ett nytt liv, det vore intressant att skildra, tycker jag.
”Slarvade bort alltihop”
Han berättar att han, Lars Lundström (manusförfattaren) och Erik Leijonborg (regissören) har pratat om saken, men vill inte säga mer än så.
Det är kul att prata med Ola Rapace. Han värjer inte för några frågor. Varken i sin självbiografi eller när vi pratar. Om ”Detaljer” säger han, spontant:
– Där klarade jag inte pressen, slarvade bort alltihop, blev rädd, osäker och började smita på olika sätt. Att det ändå blev en ganska bra föreställning är för att Reine Brynolfsson var fantastisk.
Och när jag frågar om han ångrar någon film, något som blev dåligt, säger han:
– Ah, du menar ”Allt om min buske”!
Den romantiska komedin från 2007 med honom, Karin Lithman, Maria Kulle och David Dencik totalfloppade hos både kritiker och publik.
”Filmen blev ett magplask”
Men i nästa sekund går han stenhårt till försvar för filmen.
– Jag har respekt för de som gjorde filmen och är glad att jag fick vara med. Den blev kanske ett magplask. Men sådana modiga magplask är mer värda än en feg deckare som inte riskerar någonting. Det är bara barnsligt att håna en sådan film.
Egentligen är det lite konstigt. Ola Rapace har gjort så mycket bra framför film- och tv-kamerorna. Förutom det självklara (”Tusenbröder”, ”Tillsammans”) även sådant som ”Anna Pihl”, ”Svinalängorna”, ”Jag saknar dig”, ”Skyfall”, ”Odjuret”, ”Tommy” och ”Farang”. Ändå hamnar vi lätt i sådant som strulat till livet för honom. Som orsakat smärta och ångest. Det kanske blir så, för det är som han säger om sin självbiografi, när jag hävdar att han där är så hård mot sig själv:
– Om man ska skriva om sig själv, det enda man inte får göra är att skönmåla sig själv och sitt liv. De självbiografier jag läst som liksom har en ton av falsk blygsamhet, de spyr jag på. Min bok blev mer relationsdrama än jag trodde från början.
Sorgen efter Johanna Sällström
Enligt Olas bok, får man lätt bilden av att han haft kärleksförhållanden med nästan alla motspelerskor i de filmer och tv-serier han har gjort.
– Det är lätt hänt i vår bransch. På ett filmset är det så otroligt mycket energi. Det är ibland svårt att inte vilja ta med sig den hem. Sedan kan man förstå att det var energin man ville åt. Att det inte var förälskelse. Det har hänt mig. Och att jag har sårat människor när det gått upp för mig att det var på låtsas.
Sorgen och saknaden efter Johanna Sällström (1974-2007), hon som spelade poliskollega i Wallander-serien, kan man nästan ta på när man pratar med Ola. Hon som begick självmord efter att inspelningen hade avslutats.
Var ni tillsammans då under inspelningen?
– Vi var aldrig tillsammans som ett kärlekspar, men hade något slags desperat förhållande där båda mådde jävligt dåligt.
Kände ingen annan på slottet
I ”Stjärnorna på slottet” pratar han om hur han känner skuld för att han inte svarade i telefon, när hon försökte ringa honom från psyket i Ystad, strax innan hon tog sitt liv. Han kände inte igen numret.
– Det är ju inte bara jag som kan känna skuld för att vi inte kunde rädda henne. Den stora sorgen är att hon inte finns längre. Det känns fortfarande som en förlust, varje dag.
Ola kände ingen av de övriga deltagarna – Ernst Billgren, Shima Niavarani, Charlotte Perrelli och Kjell Wilhelmsen – i ”Stjärnorna på slottet” tidigare.
– Jag hade bara träffat Kjell några gånger på scenskolepubar i Göteborg, för 20 år sedan.
Vad tar du med dig från programmet?
– Jag är jävligt glad att jag mötte de här spännande människorna. Sedan tar jag det också som något slags bevis på att jag inte är utfryst i branschen i Sverige, hade jag varit svartlistad som jag har varit, hade jag nog inte fått vara med.
Vem lärde du känna bäst?
– Först tänkte jag: Vi kommer börja slåss. Han hatade mitt val av middagsmat. Sedan hade vi några samtal om konst, kultur och annat som är bland det mest intressanta jag haft. Så det nästan chockade mig att det blev Ernst Billgren.
Tv-tittarna kan också förbereda sig på lite av en chock, när Ola under frukosten skojar på ett sätt som upprör flera av de andra stjärnorna. Vad får ni själva se…
Ola Rapace om…
… kommande projekt:
– Där finns både en fransk och en engelsk tv-serie som känns som två fantastiska projekt. Men de ligger och väntar, det är viruset som avgör när de blir av. Inga kontrakt är påskrivna, så jag kan inte säga vad det är.
– Och så var det en stor fransk filmproduktion som ställdes in på grund av pandemin. Det bästa manus jag läst. Regissören David Oelhoffen gav mig huvudrollen. Ett äventyr som skulle spelas in i djungeln i Kambodja. Nu är det uppskjutet till januari 2022. Men då måste kanske filmen finansieras om.
… Mikael Persbrandts självbiografi ”Så som jag minns det”:
– Jag tycker den var kul. Men det är svårt med biografier som personerna inte har skrivit själva, det blir en distans, som gör det lite ofarligt.
… att vilja vara Robin Hood under inspelningen av James Bond-filmen ”Skyfall”:
– Man hade privatchaufför dygnet runt, lyxsvit på hotellet, allt det där som egentligen inte behövs. När man kommer från lilla Sverige där folk kämpar för att få ihop tjugo miljoner kronor till sina filmer, småpengar i den stora filmvärlden, skulle man vilja vara Robin Hood och ta hälften av pengarna och ge till projekt som är svårare att finansiera. Men det går ju inte. Kapitalet vinner.
– Däremot gillar jag lyxen att jobba med en regissör som Sam Mendes. Det var lätt att vänja sig vid den begåvningen och skärpan.
… hur den egna boken kom till:
– Malin Berghagen skickade sms: När kommer din bok? Jag svarade med ett ?. Sedan skrev hon vackert att hon trodde jag skulle ha något att berätta. Vi tog en kaffe och hon presenterade mig för sitt bokförlag. Jag skrev synopsis och fick två månader på mig att skriva. Malins och mina vägar har korsats sedan hon hade en liten roll i en av Wallander-filmerna.
… förhållandet till Benny Fredriksson, den omstridda förra chefen på Stockholms Stadsteater, som tog livet av sig i mars 2018:
– Han erbjöd mig fast anställning på teatern. Då skrattade jag bara och sa: Tror du jag vill bli slav i din fabrik? Han blev jättearg, hotade att jag aldrig mer skulle få jobba där. Men han var rak. Vi hade en konflikt som var hetsig, men jag fick ändå respekt för honom där. Så allt som hände runt honom, kändes lite orättvist. Och nu hade jag gärna suttit med en fast anställning på teatern…