Mannen skriker att han ska slå ihjäl mig

Bara ett stenkast från Aftonbladets redaktion, mitt på dagen, gick mannen till attack mot Markus Larsson.

Mannen reser sig upp, tar tag i en stol och skriker:

”Din jävla kommunistjävel, dra härifrån annars slår jag fan ihjäl dig.”

Det var dags att gå.

Klockan är inte kvart i tre på natten.

Den är halv två på eftermiddagen på ett lunchställe nära Aftonbladets redaktion i Stockholm.

Det är påskvecka och inte särskilt många gäster i lokalen. Jag sitter i rummet längst in och äter en fisksoppa. I det andra rummet vid ingången har ett äldre sällskap på tre personer, två farbröder och en kvinna, börjat tidigt.

De har redan hunnit bli duktigt nitade. En av dem, karln som satt med ryggen emot mig när jag beställde mat, blir argare och argare. Svordomar och ord som inte passar i tryck slår mot väggarna. Allt är åt helvete. Till slut orkar jag inte sitta kvar och lyssna. Stämningen är obehaglig.

Han är lång, tung och närmar sig med en höjd stol

Jag hinner ställa undan lunchbrickan, ta på mig jackan och gå ut mot ytterdörren innan mannen vänder sig om i sin stol.

”Det är du som är Markus Larsson på Aftonbladet, va?”

Åh, nej. Jag kunde ha sagt att jag heter Jörgen, men av någon anledning svarar jag ja.

Och karln exploderar.

Han hinner skrika imponerande många olika varianter på ”kommunistjävel”, ”hora” och ”propagandaluder” medan han reser sig upp.

Det är ingen idé att säga något. Han är lång, tung och närmar sig med en höjd stol.

Jag skyndar ut. Jag vet att jag springer ifrån honom om det skulle behövas.

Raseriet fortsätter ute på gatan. Mannen ryter samma ord igen mot min rygg, tagna direkt ur näthatarnas högerextrema citatbok. En förljugen bild av journalister som har osat fram i nätkommentarer, mail och sociala medier i över 15 år. Det är lite oklart om han är arg på mig personligen eller på Aftonbladet i allmänhet.

Praxis är att polisanmäla hot och incidenter mot våra medarbetare. Men det dröjer för länge innan jag ens tar upp saken med mina chefer. Säkerhetsavdelningen kan bara registrera händelsen.

Alla, inklusive jag själv, är för vana vid det här laget. Alla är mest lättade att det inte hände något värre. Min lunch är i det stora hela en fotnot.

Jag tänker inte desto mer på det förrän Ebba Busch levererar utspelet om att polisen borde ha skjutit skarpt i mycket större omfattning mot uppviglare, demonstranter och kriminella.

Reaktionerna är häftiga längs hela den politiska skalan.

Till och med i texter och tweets av kollegor som brukar använda ett mer sansat språk smyger det sig in svordomar och meningar som kändes omöjliga för några år sedan. Allt hårdnar.

Media är verkligen inte oskyldiga. ”Rage bait”, att locka till läsning genom medvetet hårda rubriker och vinklar, är en vanlig taktik. Jag har sysslat med det själv, även om jag mest har skrivit om Melodifestivalen och Bryan Adams.

Den våldsamma retoriken på 2000-talet får till slut våldsamma konsekvenser

Någonstans måste kanske vissa yrkesgrupper hålla sig kallare än andra när det brinner. Politiker, poliser och journalister är några av dem.

Den våldsamma retoriken på 2000-talet får till slut våldsamma konsekvenser överallt, i utsatta områden, på torg i Norrköping eller under en lunch på Kungsholmen i Stockholm.

I debatten om Ebba Busch har just flera poliser varit den vuxna i rummet, glädjande nog.

Men det är långt ifrån över.

Den svenska valrörelsen har knappt börjat. Vidden av de ryska krigsbrotten i Ukraina syns knappt ännu. Inflationen som bidrar till ännu större och livsfarliga klassklyftor har inte slagit igen käftarna ordentligt. Paniken som klimatförändringarna kommer att orsaka är fortfarande ett frö.

Det finns mycket ilska, oro, hat och hårresande politiska utspel kvar att bearbeta.

Jag önskar att jag kunde skriva att det löser sig, men jag tror inte på det längre.

Följ ämnen i artikeln