Sverige har aldrig varit finare än nu
Uppdaterad 2019-06-18 | Publicerad 2002-12-28
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
X2000. Jahaja, här sitter jag och gör den inre resan, mellan Linköping och Stockholm, i landet av rondeller, kebabpizza och Agneta Sjödin.
Sverige är fantastiskt.
Är alltså i Sverige över jul. (Eller var, för om jag inte drabbats av en obeskrivligt hemsk tragedi sitter jag nu i en trång SAS-kärra över Atlanten).
Stockholm som en gång var så stort är nu en liten, mysig och väldigt renlig mindre stad i världens norra periferi, speciellt på Norrmalm mellan Sveavägen och Birger Jarlsgatan, strax norr om där Palmes mördare tyvärr försvann för gott.
Det känns som att gå i ett sagoland, finast i världen, utan att ens se utsikten över Slussen, Gamla stan och Östermalm från Katarinavägen.
Har nog aldrig älskat Sverige så mycket som nu. Det gamla landet där vi - från kanslihus till ledarsidor till fikabord - kan säga och tycka vad vi vill om USA:s Irakpolitik men där resten av världen aldrig kommer att bry sig.
Mycket är likadant i USA och i Sverige, människor till exempel.
(Dock, misstänker jag, finns fler Risifrutti- & Loka-tjejer i det gamla landet. En sitter bredvid här på X2000, hon stickar en halsduk, bär på en fiollåda och är söt.)
Det blir allt svårare att hitta olikheter. Sverige blir mer och mer amerikaniserat. Pressbyrå, frihet, 7-Eleven, färdigmat, Subway, stordrift, Donken, privatisering, TV4, hiphop och tusentals blinkande julgransljus.
Det amerikanska är nog bra i USA men.
Här blir jag en patriot, en svensk patriot. Nästan nationalist. Har väl lärt mig av de stolta amerikanerna. Ladda kanonen, hissa flaggan, leve konungen!
Bara Sverige har pizzasallad. Denna underbara pizzasallad. Och kebabpizza. Kebabpizza! Och bearnaisesåspizza, Borlänges officiella kommunrätt. Vi är unika där. I love it.
Och misstanken finns att vi leder världsstatistiken gällande fartgupp och rondeller på småstadsgator. Vilket är lökigt. Liksom att det finns affärer och kiosker som inte tar kreditkort - mycket exotiskt.
Och att det finns krogar som tvingar gästen att "hämta ut jackan sist" om brickan är borttappad - trots en exakt beskrivning av vad som finns i fickorna.
Och på Söderkrogen Kvarnen måste vi förstås stå 15 minuter i kö trots att det är 14 grader kallt. Av nåt slags princip.
Men även det dåliga känns hemtamt och kärt.
Bara Sverige har Agneta Sjödin. Även om det finns 100 Agnetor i USA.
(Jag hade älskat att hinna kolla "Agnetas nyårskarameller". Tänk vad mysigt att få se en hes tv-profil, säg Bengt Magnusson, säg, släppa sig, eller, säg, stamma i ett töntigt klipp som en producent duktigt sparat från i somras).
Det töntiga Sverige är vår underbara själ. Det som är vårt eget. Bara vårt. Som plankstek och hej tomtegubbar. Som Björn Skifs, Arne Weise (han ser ut som en fallfrukt), Ulf Lundell, Lill-Babs, Jerry Williams och "Hälsoresan" med Lasse Åberg medan man äter Paradischoklad - nu med tre nya smaker!
Bara i Sverige, barn, bara i Sverige.