”Madicken” bjuder på julmys och otäckheter

Jens Peterson

En Astrid Lindgren-föreställning med många känslor.
Bråkiga barn, lite humor och lite rysare. Den brutala vardagen för fattiga i Sverige för 100 år sedan och idylliskt julfirande. Väl använd musik och fiffiga scenlösningar.

Med små resurser och mycket smarthet skapas småstaden där Madicken och hennes syster bor 1916. Det börjar med ”Pilutta”-visan, men den här pjäsen använder också andra sånger än de Astrid Lindgren skrev texterna till. Musikerna är med i spelet på scen, och flera av de vuxna gör dubbla roller.

Alla övertygar, från 5-åriga Rani Pyne som spelar Mattis till mognare aktörer. Mattis är lillasyster till fattiga Mia, som Madicken först är i bråk med flera gånger. Det är också Mia som får pisk med käppen av överläraren i en av de scener som berättar för dagens barn att det var andra lagar som gällde för hundra år sedan.

Spöket i brygghuset

I andra akten blir Madicken skrämd när Abbe tar med henne till spöket i brygghuset, men de realistiska interiörerna från fattig-Sverige, som alkoholiserade farbror Nilsson kan nog vara lika upprörande.
Här finns också en rolig scen när en pilot kommer till den lilla staden och uppvisningsflyger.

Mest är det omtanken och glädjen som råder i föreställningen. Madicken vill ge av det hon har till de som bättre behöver. Hon och lillasyster Lisabet förstår att det är orättvist att tomten inte kommer till de barfota barnen med smutsiga kläder.

Snön faller, taken ligger vita, ljusen lyser och ett barn är fött. ”Stilla natt” och tindrande barnögon. Se där, en riktig julsaga.