Jag är road, förfärad och upplyst av Mark Isitts strålande program
Att promenera genom en svensk stad är som att gå in i en mataffär.
Så säger Mark Isitt och fullföljer blixtsnabbt meningen.
Som bara säljer vaniljsås.
Efter några år som halvkändis höjde Mark Isitt insatsen typ 2021.
Den medelålders arkitekturkritikern nöjde sig inte längre med att knorra åt svårigheten med att blanda gammalt och nytt, utan klädde i TV4-programmet ”Grand designs Sverige” ut sig till en backstugusittare och en techno-dj.
Han blev för mycket.
Och jag vet att sånt brukar sägas nedsättande, men i en samtid där nästan alla är för lite var det underbart. Sedan dess kan jag inte se eller lyssna mig mätt på den där silverhårige rackaren.
Föga förvånande är jag såld på Mark Isitts sommarprat redan i inledningen, när han fnyser åt likbleka transformatorskåp utanför Malmös vackra centralstation. Och sedan tar han sats och pulveriserar nutida arkitektur och stadsplanering med tio metaforer och exempel i rad.
Varför är Sergels Torgs trappa riktad åt nordost så att vinden blåser i nyllet? Varför orkade man inte klippa gräset i Kungsträdgården utan asfalterade? Varför är 80 procent av alla nya villor kataloghus?
För Isitt är arkitektur inte detsamma som pynt. Eller delvis är det rent estetiska värden som borde värderas högre, menar han, men det är inte så ytligt som det kan låta. Vårt välmående beror på vår närmiljö och saknas angränsande parker, kaféer och små billiga butiker så kommer vi antingen låsa in oss eller skynda bort. Och då brister den mellanmänskliga kontakten på den platsen.
Trots detta har Sverige i 20–30 år sanerat städerna från ”allt udda och avvikande, allt som inte sänker värdet på Aktiebolaget Stadens image”.
– Alla ska kunna känna sig hemma. Med följden att ingen känner sig hemma, slår han fast.
Med språklig ekvilibrism och intellektuellt hederliga argument går han lika hårt åt så kallad modern arkitektur som det bakåtsträvande Arkitekturupproret, även om han inte nämner det sista vid namn. En stad behöver dynamik. Tidens gång måste kännas och då krävs nya tekniker och stilideal, men inte på bekostnad av det gamla utan intill. Hus måste, än en gång med Marks ordval, munhuggas.
Och jag sväljer allting.
Jag är road och förfärad och hoppfull och upplyst av ett av sommarens hittills bästa program.