Man blev aldrig besviken på Jonathan Demmes filmer
Generationskamraterna Steven Spielberg, Martin Scorsese och Francis Ford Coppola blev mer kända. Och rikare.
Men även Jonathan Demme har verkligen satt ett starkt avtryck. Med allt från mästerverket ”När lammen tystnar”, till en av alla tiders bästa musikfilmer, ”Stop making sense”.
Jonathan Demme blev 73 år. Han dog av matstrupscancer och komplikationer från hjärtsjukdomar.
Filmen som han för alltid kommer att förknippas med är förstås ”När lammen tystnar” från 1991. Seriemördarthrillern som introducerade Anthony Hopkins som Hannibal Lecter, med smak för Chianti-vin, favabönor och människokött. Stor publiksuccé och en av blott tre filmer som har vunnit alla de fem tyngsta Oscarsstatyetterna; bästa film, regi, manus, manlig och kvinnlig skådespelare (Hopkins, Jodie Foster).
Musiken som en röd tråd
Med den framgången i bagaget, lyckades Demme övertyga Hollywood att satsa på den första stora filmen om aids. Då ett mycket kontroversiellt ämne. Även ”Philadelphia” blev en stor framgång och Oscarsvinnare för både Tom Hanks och Bruce Springsteens titelmelodi ”Streets of Philadelphia”.
Just musiken har gått som en röd tråd genom mycket Jonathan Demme gjorde.
Så gott som alla hans filmer har haft ovanligt bra soundtracks, med allt från klassisk bakgrundsmusik till udda låtval och specialskrivna låtar av tunga namn som Springsteen och David Byrne.
Med honom och hans band Talking Heads gjorde han ”Stop making sense”, av många ansedd som en av alla tiders bästa konsertfilmer.
Demme hade också en förkärlek för att skildra samhällets outsiders. Gjorde han en mix av road movie och screwball-komedi, som ”I vildaste laget”, så var det med två så högst udda rollfigurer som Melanie Griffiths skogs- och sextokiga kvinna och Jeff Daniels blyga och bortkomna banktjänsteman. Gjorde han en gangsterkomedi, blev det en så skruvad historia som ”Gift med maffian” med Michelle Pfeiffer, Alec Baldwin och Mercedes Ruehl.
Gjorde dokumentär om Timberlake
Nyfikenheten på ny musik behöll Demme in i det längsta, i fjol gjorde han en dokumentär om och med Justin Timberlake.
Han hade även ett socialt patos och gjorde dokumentärer om allt från Jimmy Carter, Nelson Mandela och Haiti, till magasinet The New Yorker.
Han var trevlig och intressant att intervjua.
Men framför allt såg man alltid fram emot hans filmer, vilken genre det än var. Alltid originella historier. Alltid bra skådespelare. Man blev så gott som aldrig besviken.