Den mest gripande musikfilmen på flera år

Håkan Steen om veckans retro

Big Star

Nothing can hurt me + No 1 record/­Radio city

Concord/Universal

helskärm

POP Ända sedan skivbolaget Ardent 1973 ordnade världens första konvent för rockkritiker – där Big Star passande nog stod för livemusiken – har det här Memphis-bandet varit musikjournalistfavoriter av mått. De har med tiden även blivit en stor influens för en rad musiker. I dokumentären ”Nothing can hurt me” vittnar band som Hot Chip,R.E.M. och Flaming Lips om bandets betydelse. I Sverige torde de vara mest kända via Håkan Hellströms cover på ”Thirteen” (”13”).

Men Big Star fick aldrig uppleva kommersiell succé när de fanns i början av 70-talet, allt världen fick var tre fina pop­album i en helt egen korsning mellan vemodsljuva popmelodier och crunchiga riff.

Att bandets centralfigurer Chris Bell och Alex Chilton var envisa kufar gjorde troligen också sitt till för att lägga hinder i ­vägen.

”Nothing can hurt me” från 2013 är en av senare års allra mest välgjorda och gripande musikfilmer. Den kommer nu i en ny dvd-utgåva, förpackad tillsammans med Big Stars två ­första album, ”No 1 record” och ”­Radio city”.

Samtidigt passar retrobolaget ­Rhino på att återutge boxen ”Keep an eye on the sky” och Chris Bells enda soloalbum ”I am the cosmos”.

BÄSTA SPÅR: ”September gurls”.