Inte på hugget

Mattias Kling

till ett Whitesnake ur form

helskärm

Det finns ett visst bett kvar.

Men ett Whitesnake ur form är långt ifrån giftigt.

De första 45 minuterna är ändå ganska så god underhållning om hjärnan sätts i strömspararläge.

Då ett mer analyserande medvetande kopplas bort går det att acceptera att repertoaren är närmast identisk med den som exponerades på Sweden Rock Festival för ett drygt halvår sedan. Då är det även möjligt att ställas öga mot öga med rutinversioner av ”Fool for your loving”, ”Love ain’t no stranger” samt en sval ”Is this love” – och ändå känna sig förnöjd i det lilla.

Man kan likaså, om än motvilligt, stå ut med David Coverdale tonsvajiga insats och att varje försök att nå en hög ton resulterar i ett plågat skrik. Vackert är det knappast. Stundtals låter det till och med så illa att man grimaserar i kapp med frontmannen.

Förbannade solon

Men allt detta är ändå balsam för sinnena jämfört med det som följer.

För efter tre kvart kommer de. De förbannade. Solona.

I över tio minuter springer Doug Aldrich och Reb Beach sexsträngsmaraton och inte ens en hel låt därefter är det trummisen Chris Fraziers tur att hamra varje uns av kvardröjande förtjusning ur kroppen.

Står inte stadigt

På detta staplas den mest förvirrade bandpresentation jag någonsin har beskådat samt en horribelt falsksjungen ”Ain’t no love in the heart of the city” och stämningen knockas så effektivt att den inte står stadigt på benen förrän i ”Still of the night”.

Det finns helt enkelt en hel del att korrigera innan Whitesnake åter är på bettet.