”Ziggy”-boxen är guld för David Bowie-fansen
KRÖNIKA Givetvis behöver inte världen den stora ”Ziggy Stardust”-boxen.
Men för oss som håller David Bowies femte album som tidernas allra bästa blir den förstås ändå något slags julafton.
Jag vill ju numera inte gilla boxar. De boxar som verkligen finns kvar att göra ur den av återutgivningsidustrin vid det här laget tämligen sönderdokumenteterade rockhistorien är försvinnande få.
Och ni vet hur det är. Man lyssnar igenom alla de brusiga demosarna, livespåren, b-sidorna och andra- och tredjetagningarna en gång och sedan åker lådan in i hyllan. Där den i regel blir kvar.
När det kommer till bortgångna artister går det heller aldrig att låta bli att fundera på om de själva ville att de här skisserna och ratade versionerna alls skulle komma ut.
Inte minst förvaltarna av David Bowies musik och varumärke har på senare år ganska ofta fått mig att tänka den tanken. Mängden arkivrensning, för att inte tala om mängden släppt merch – den officiella Bowie-shopen tillhandahåller numera allt från termosar och skärbrädor till snapsglas och poker-set – har varit allt annat än måttfull.
Ändå: när ”Rock ’n’ roll star!”, en box om fem cd, en blu-ray och två böcker tillägnad perioden runt David Bowie-albumet ”The rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars”, dyker upp går det inte att stå emot.
För det handlar ju om världens bästa skiva.
Jag är på ett sätt rädd för att punktera mystiken jag byggt upp kring de här låtarna under de 41 år som gått sedan jag som tolvåring för första gången hörde albumet, men nyfikenheten tar givetvis över.
Vi har trots allt att göra med ett av 70-talets allra mest betydelsefulla album som inte bara gjorde Bowie till Bowie utan möjliggjorde allt ifrån Sex Pistols och Visage till Nirvana och The Ark.
Och det är intressant att höra hur ”Moonage daydream” börjar som brusiga demon ”So long 60s” på ett hotellrum i San Francisco 1971. Eller versionerna av just ”Moonage daydream” och ”Hang on to yourself”, med delvis andra texter, som Bowie och lokala Beckenham-bandet Rungk gav ut under namnet Arnold Corns på annat bolag ett år innan de dök upp på ”Ziggy”.
Eller, för den delen, gryniga repetitionsinspelningar av ”Ziggy Stardust” och ”Soul love” hemma i Bowies Haddon Hall-hus med den samling karaktärer som precis höll på att bli The Spiders From Mars.
Bowie-konnässörerna får kanske inte jättemycket helt nytt men presentationen är föredömlig, med generösa mängder bilder och gamla och nya artiklar, Bowies egna handskrivna anteckningar samt brevet från den distingerade pälsfirman K West som inte älskade att deras skylt syntes på skivomslaget.
Inte minst blir det tydligt hur mycket av det senare så ikoniserade ”temaalbumet” om den från rymden nedstigna rocksuperstjärnan som bara råkade bli. ”Ziggy” spelades in blott tre månader efter ”Hunky dory” på hösten 1971 och det var från början långt ifrån självklart vilka låtar som skulle hamna var.
Att skivbolaget inte ville ha med oralsexrockern ”Sweet head” på ”Ziggy” går möjligen att förstå men att Bowie valde att plocka in Ron Davies-covern ”It ain’t easy” istället för sin egen ”Velvet goldmine”, som onekligen hade förstärkt temakänslan, har alltid känts som en liten gåta. I alla fall fram tills nu, när albumet presenteras i en tidig version och det visar sig att även inte särskilt märkvärdiga tolkningar av Jaques Brels ”Amsterdam” och Chuck Berrys ”Round and round” först skulle ha ingått.
Så Bowies berömda citat om att hans ambition 1971 var att vädra ut allt gammalt och skapa det tjugoförsta århundradet känns möjligen som något av en efterhandskonstruktion. Även om det väldigt mycket visade sig bli precis så.
4 tips: stark svensk pop och amerikansk soulglöd
Bowies efterföljare
Den som vill veta mer om vad ”Ziggy Stardust” ledde till kan med fördel kolla upp den lite förbisedda men alldeles lysande dokumentären ”Blitzed!” (finns bland annat på Netflix) om hur ett gäng kids som samtliga såg och knäcktes av David Bowies ”Starman” på ”Top of the pops” 1972 sju år senare möttes på London-klubben Blitz. Ur den lilla gruppen människor, uppfyllda av Bowies idé om att skapa den man själv ville bli, föddes hela den nyromantiska vågen som på massor av sätt präglade det popkulturella 80-talet.
Amanda Bergman berör
Det är åtta år sedan Amanda Bergman solodebuterade men att uppföljaren dröjt tills nu beror både på alla åtaganden med Amason och att hon strax efter första albumet blev mamma. ”Your hand forever checking on my fever” är hur som helst ett album som varit värt att vänta på, en lika mjukt smygande som insiktsfull och berörande samling poplåtar om sorg och saknad efter Bergmans far som gick bort för två år sedan. Plattan släpps på egna kombinerade jordbruks- och skivbolaget Cow Cow.
Klubbmagi med Robyn och Jamie XX
Banden mellan Robyn och The XX är starka sedan länge. Det var efter att Robyn tagit med Romy på konsert med Beverly Glenn-Copeland i Stockholm som Romy skrev sin fjolårsbanger ”Enjoy your life”. Och nu hörs Robyn på nya Jamie XX-singeln ”Life”, den tredje lysande låten som släppts från september-albumet ”In waves”. Jag må vara allt annat än expert på området men har svårt att tänka mig en mer klockren klubbhit för sommaren 2024.
Gammal är äldst
En annan av sommarens stora låtar kommer från en artist som om mindre än en månad fyller 85. Mavis Staples ”Worthy” har en text som direkt knyter an till engagemanget i den amerikanska medborgarrättsrörelsen med The Staple Singers på 60-talet. Samtidigt lyfter unga producenten Amanda ”MNDR” Warner helt naturligt in Staples djupa soulpondus i ett slags 2024-uppdaterat Prince-groove. Rakt igenom lysande.
LYSSNA PÅ HÅKANS BÄST JUST NU-LISTA!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik