Med Beyoncé blir vi en del av någonting större
Publicerad 2023-05-12
KONSERT ”Renaissance world tour” är en minutiös popinstallation av yppersta världsklass. Men den är faktiskt någonting ännu större än så.
På Beyoncés dansgolv får vem som helst, vad som helst, plats.
Beyoncé
Plats: Friends Arena, Stockholm. Publik: Ingen uppgift, men nationalarenan påminner om en fullbelagd myrstack. Längd: Två och en halv timme. Bäst: ”Plastic off the sofa”. Sämst: SL. Det är synd om människorna. Fråga: Bey är femtio minuter sen i kväll, är det därför slutet kapas jämfört med premiären?
En konsert på den här nivån handlar aldrig bara om en konsert. Snarare om möjligheten att få känna sig som en del av någonting större. Ur den aspekten är upplevelsen att vada i formation mot Friends – tillsammans med glittriga space cowboys från amerikanska södern och tillresta fans från Finland, Frankrike, Brasilien – minst lika viktig som själva musiken.
Eller att se den estetiska sidan av ”Renaissance world tour” avtäckas. En första fingervisning är merchståndet; en discofuturistisk historia av kepsar, mjukisbyxor och hoodies.
Det fängslande skådespel som tar vid på skärmarna under konsertens många klädbyten påminner om science fiction-klassikern ”Metropolis” i Chicagohouse-miljö. Det framtidsromantiska rymdtemat går igen även i kvällens scenkläder.
Särskilt förtjust är jag i den nedtonade öppningen, som en blinkning till syster Solanges mästerverk ”Cranes in the sky”. Fågelkvitter och ambient musik i högtalarna går över i lyftkranar mot blå himmel. Bokstäverna Beyoncé hissas upp i skyn tillsammans med superstjärnan i egen hög person. Inledningen är en gåva till oss som ibland kan känna nostalgi över den renodlade soulsångerskan från, säg, albumet ”4”.
Senaste ”Renaissance” kom förra sommaren och är en hyllning till decennier av dansmusik med rötterna i svart hbtq-kultur. När Beyoncé inleder världsturnén i Solna – den första soloresan på nästan sju år – infinner sig ofta en högtidlig känsla av att befinna sig mitt i pophistorien. Det är trots allt här, ett stenkast från själlösa shoppinggallerian Mall of Scandinavia, som dessa sånger framförs för första gången.
Beyoncé behöver inte längre dansa sig fördärvad. Hon kan lugnt luta sig mot rösten och en smått utomjordisk lyskraft. Eller bara sitta på en rullande silverfarkost en stund. En stor del av koreografin överlåts till tjugo dansare. Den är för övrigt bländande – som att konstant befinna sig i en minutiös popinstallation. Varenda detalj i ”Renaissance world tour” är vansinnigt planerad. I stunder är konserten så perfekt att man måste gnugga sig i ögonen och nypa sig i armen för att ta reda på om den är på riktigt.
Superstjärnan säger inte mer än sporadiska ”I love y’all:s”. Istället bor personligheten i genuint tacksamma leenden och ett plötsligt skratt i Grammy-belönade Nile Rodgers-samarbetet ”Cuff it”.
Och, framför allt, i Beyoncés galaktiska röst. Som när hon slår sig ner på flygeln och änglalikt levererar ”1+1”.
Men konserten handlar precis lika mycket om den pulserande dansmusiken från ”Renaissance”. I ”Break my soul” förvandlar hon Friends till en stor, sjudande house-kyrka och rullar ut en stegrande häst på dess altare bara för att hon kan.
Djupt imponerande är också hur hon gifter den politiska ”Formation” med underbara old school-numret ”Diva”.
Och jag är ju hopplöst svag för partiet där 41-åringen från Houston föds ur en kromad snäcka och framför oemotståndliga ”Plastic off the sofa” och ”Virgo’s groove” som aldrig riktigt vill ta slut.
Beyoncé och hennes ljuvligt mångskiftande publik skapar känslan av en gemenskap där alla är välkomna, allt är tillåtet. När stjärnan i finalen sätter sig på en glittrande häst till Donna Summer-samplande ”Summer renaissance”, och till sist svävar fritt över publiken i glittrande cape, är alla tänkbara önskningar infriade.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik