”Vilset pingislag som rymt från nån anstalt”
Ebbot Lundberg om ”The golden age”, den nya dokumentären om Union Carbide Productions
Uppdaterad 2022-02-12 | Publicerad 2022-02-11
En av den svenska rockens bästa historier, den om Union Carbide Productions, har äntligen blivit film.
Från och med på söndag går ”The golden age” att se på SVT Play.
Sångaren Ebbot Lundberg är mer än nöjd med resultatet.
– Filmmakarna försöker ju inte få oss att framstå som ett jättetufft eller coolt band. Snarare som ett vilset pingislag som rymt från någon anstalt.
”När jag ser på mig idag har jag inte rört mig en meter/Jag står fortfarande fastkilad framför Carbide i kravallstaketet/Filosofiskt missnöjd, ekonomiskt bortskämd” sjunger Håkan Hellström i låten ”Dom där jag kommer från”.
”Carbide” är Union Carbide Productions, Göteborgsbandet där The Soundtrack Of Our Lives-ledaren Ebbot Lundberg och Håkans låtskrivarpartner Björn Olsson tog sina första steg mot rockodödlighet.
Raden ”filosofiskt missnöjd, ekonomiskt bortskämd” sjunger Håkan möjligen om sig själv men det är också en referens till titeln på andra Carbide-albumet ”Financially dissatisfied, philosophically trying” (som i sin tur är en referens till ett gammalt Mick Jagger-citat).
Union Carbide Productions var ett gäng bortskämda, uttråkade tjugoåringar från Göteborgs mer välmående villaförorter som med sin unika mix av Stooges, Captain Beefheart, hardcorepunk och psykedelia och ett minst sagt kaosartat liverykte skakade om både svensk och internationell rock på fyra lysande album under sju intensiva år i skarven mellan 80- och 90-tal.
Inte som andra band
Amerikanska band som Sonic Youth och Monster Magnet älskade dem men hemma i Sverige blev de under sin aktiva tid inte mycket mer än ett kultband då medierna inte riktigt ville förstå sig på dem.
Mycket på grund av diverse skandaler och att bandet revolterade mot den allvarsamma, svartklädda och på flera sätt fortfarande proggrotade rockmusik som dominerade vid den här tiden, genom att klä sig i Hawaii-skjortor, posera med Rolls-Royce-bilar och prata i intervjuer om att åka på dyra skidresor till Alperna.
Filmen om Union Carbide har således bara väntat på att bli gjord och nu är den här, regisserad av Hans-Erik Therus som tidigare har gjort uppmärksammade musikdokumentärer om Dag Vag och Bo Hansson och nu håller på med en film om Hultsfredsfestivalen. Therus är själv från Göteborg och var stort fan av Union Carbide på den tiden när de skapade kaos på stadens svartklubbar. ”The golden age”, som filmen heter, har han jobbat med i sex år.
– Från början var det tänkt att jag skulle göra en film om Björn Olsson men när jag upptäckte hur mycket dynamik det fortfarande fanns mellan medlemmarna i Carbide, att alla hade så mycket djup och sin egen story, förstod jag att filmen borde handla om hela bandet.
Sparat material
Än mer övertygad blev han när han insåg hur mycket material alla medlemmar hade sparat från den tiden.
– Det var en guldgruva. De hade ju videokameror innan någon annan hade det och filmade verkligen allt.
”The golden age” är lika mycket en berättelse om musik som om ett gäng unga, frustrerade killar som hittar mening i musiken och varandra. Skandaler och galna stories saknas inte men det blev snart tydligt att det inte var där som berättelsen fanns.
– Kaos finns det ju hur mycket som helst av men jag valde att gå in i det lite lagom, för att det inte skulle grumla historien om relationen mellan framför allt Ebbot och ”Kakan” (Patrick Caganis, gitarrist), säger Hans-Erik Therus.
– Det är roligt att det har blivit en ganska ”orockig” film, och det verkar alla i bandet tycka om.
”Nödvändig ventil”
Ebbot Lundberg bekräftar detta. Han beskriver åren med Union Carbide som ”en nödvändig ventil” och ”ett splittrat sökande efter en identitet i ett ganska ofärdigt tillstånd”.
– Filmmakarna har dock bara fångat en bråkdel, ur deras egna perspektiv. Vilket gör att många detaljer ställer fler frågor än svar. Och det är ganska skönt, tycker jag.
Hur ser du på den tiden nu?
– Att den var ganska harmlös och avslappnad med tanke på hur begränsat, ängsligt och polariserat allt är i dag.
Vilket är ditt bästa minne från Union Carbide-eran?
– Det var nog på Nancy-festivalen i Frankrike 1988, då våra gitarrister stod och hånglade på scenen samtidigt som ambulanspersonal bar ut mig på bår efter att jag voltat och landat med huvudet på ett kravallstaket. Jag minns att jag tyckte det var roligt och garvade under hela händelsen, till fransmännens jubel.
Något av det finaste med ”The golden age” är sekvenserna från resan till en återföreningsspelning i Spanien 2017, som handlar lika mycket om att få spela lite rock igen som att försöka läka tilltufsad gammal vänskap. Carbide följde året därpå upp med några bejublade spelningar i Sverige.
Ebbot utesluter inte att det kan bli fler konserter i kölvattnet av filmen även om inget är planerat.
– Det kan jag inte svara på just nu. Vår extremt stryktåliga regissör och alla vi i bandet är ganska utmattade mentalt för tillfället.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik