Dum pop – på ett riktigt smart sätt
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-03-19
Linda Sundblad – Manifest 
POP Om jag säger Lambretta tänker du säkerligen på den italienska skotern med samma namn. Men det var också orkestern som en ung Linda Sundblad slog igenom i med hitsinglar som ”Bimbo” och ”Creep”.
Där tvåhjulingen Lambretta är en odödlig designklassiker, förblir rockbandet en enerverande fet parantes i svensk pophistoria.
Men att fortsätta döma Linda Sundblad för hennes förflutna som obstinat gaphals är lika orättvist som att för alltid förknippa Robyn med ”Lilla Sportspegelns” signaturmelodi.
Sedan utmärkta solodebuten ”Oh my god!” har Linda Sundblad skrivit låtar till alla från Amanda Jenssen och Darin till tyska ”Idol”-vinnare. Hon ligger även bakom Fibes, Oh Fibes! Kim Wilde-duett ”Run to you”.
På hennes andra album gästar förutom just Fibes även Max Martin, Alexander Kronlund, Macho Psycho och Johan Bobäck som låtskrivarkumpaner.
Tillsammans skapar de en skamlöst skvalig radiopop som alltid tar närmaste vägen till reptilhjärnan. Men – som den gyllene regeln säger – man måste vara smart för att kunna vara dum med stil.
”Papa don’t preach”-pastischen ”It’s alright!” är lika naivt ofarlig som rosa bubbelgum och spunnet socker. Girl power-popen ”To all my girls” bär Max Martins tydliga kvalitetsstämpel och melodin i ”Pick up the pieces” är svårare att skaka av sig än den mest efterhängsna av telefonförsäljare.
Den stundtals köttiga överproduktionen bär spår av Lindas musikaliska tonårssynder, men oftare bäddar hon ner melodierna i ett fluffigt duntäcke av åttiotalssyntar och hänger en solblekt Madonna-poster över sängen.
”Manifest” manifesterar den naiva drömmen om att en refräng kan ta dig och mig till himlen. En romantik svår att motstå, åtminstone om du tycker att tillbedjandet av den perfekta popmelodin är en morgonritual lika omistlig som müsli.