Midnattsblå soul med James Blake

Av: Per Magnusson

Publicerad:
Uppdaterad:
James Blake har lärt sig att vinka som Prins Harry.
Foto: Anders Deros
James Blake har lärt sig att vinka som Prins Harry.

WAY OUT WEST Var kommer James Blakes röst i från?

Himlen ovanför Slottsskogen?

Hans musik verkar åtminstone utspela sig däruppe bland de gråblå molnen.


James Blake
Plats: Azalea, Way Out West, Göteborg. Publik: Alla som inte dricker Aperol spritz på vipen. Längd: En timme. Bäst: ”I’ll come too”. Sämst: Att det ännu inte hunnit bli mörkt, minns hur magiskt det visuella spelade mot Blakes musik på Popaganda 2015.


GÖTEBORG. På Azalia-scenen sitter James Blake parkerad vid sina tre syntar, i midnattsblå trenchcoat som vackert fångar upp scenljuset, och släpper ut sin himmelska röst till några tusen trånande.

30-åringen från London är precis som Dev Hynes, som värmt upp för honom på samma scen, en av samtidens mest intressanta och begåvade artister. Han har kallats 10-talets Joni Mitchell och beskrivningen är faktiskt inte överdriven. Falsetten i ”Can’t believe the way we flow” låter som hämtad från albumet ”Blue”, i synnerhet när Blake sjunger ordet ”California”, platsen som numera är hans hem.

Inför senaste albumet ”Assume form” flyttade britten dit och blev kär. Resultatet blev en liten odyssé i kärlek; den svårt melankoliske sammetsrösten lät för första gången lycklig. Musiken var en glimrande och modern spegling av den första förälskelsen – upplyftande fri från klichéer. I Frank Sinatra-doftande ”I’ll come too”, kvällens höjdpunkt, har Blake skrivit en croonerklassiker för sin tid. Han är beredd att följa sin älskade varsomhelst, som en förhäxad dåre:

Ska du till New York? (Jag ska också dit.)
Åh, du har ändrat dig till L.A.? (Jag ska dit! Jag kan åka dit också!)

Mellan låtarna konverserar han sin vana troget med en snustorr engelsk artighet som tangerar Colin Firth rollkaraktär i valfri komedi med Hugh Grant i rollen som antagonist.

Men oftast lämnar Blake bara fritt spelrum för den magi som är hans musik. En liten elektronisk powertrio skapar med hjälp av modularsyntar, trummor och en medhavd André 3000-vers en varm och basig kudde att mysa ner sig i.

Konserten verkar vara över i ett ögonblick. Man önskar det gick att trycka på play igen.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Publicerad:

LÄS VIDARE