Visar mannen mer än myten

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-05-30

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus till Marilyn Manson

The high end of low (rock) Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus

I behov av stadig uppbackning efter besvikelsen ”Eat me, drink me” – ett valhänt försök att omvandla skilsmässan från superpinuppan Dita von Teese till en introvert analys av romantik och tragik – har 40-åringen kallat ihop delar av det dream team som i mitten av nittiotalet säkrade karriärfödande ”Antichrist superstar”.

Det betyder därmed att Manson efter sex års avhållsamhet återigen kan låta sig penetreras av Twiggy Ramirez överstyva oljudserektion, medan medproducenten Sean Beavan säkerställer en såväl myndig som rymlig kittel att fylla med förväntat smarta formuleringar, brukliga utbrott mot etablissemanget och gullprovokativa metaforer.

Tjo faderittan i lingonskogen – dags för supercomeback, liksom.

Och, jo. Speciellt strängkramarens bidrag i rollen som kompositör och mullerleverantör lyckas locka gothestradören bort från föregångarens mindre lyckade ambition att råsupa en ”Ziggy Stardust”-sminkad David Bowie under bordet. Kärleken till dylik sjuttiotalistisk glitterrock är knappast kasserad men begränsar sig på ”The high end of low” till en handfull förälskade ögonkast här och där, utan att för den skull stjäla uppmärksamhet från det väsentliga. I stället hämtas komponenter hellre från sentida upplagor av Nine Inch Nails och Depeche Mode och kastas in i den mansonska mixern, där huvudpersonens slipade knivar effektivt maler ner dem till ett ljudfodral som passar likt ett par väl fastspända fetischkängor.

Svordomskupletten ”Arma-godd**n-motherf**n’-geddon” är därför en basdriven avkomma till Billy Idols ”White wedding” och den egna ”The beautiful people”. I en högst dansvänlig ”Leave a scar” dränks The Killers i absint innan Franz Ferdinand kommer med tändstickorna, medan ”Four rusted horses” bjuder på en bluesliknande gitarrslinga över tyskt marscherande rytmer.

Sett som en omfattande, och i sanning för lång, helhet är ”The high end of low” således ett album som kommunicerar brett. En utdragen låtkollektion som kan liknas vid en film där det avslöjas mer om mannen än om myten som har gjort honom till evig talesperson för tonåringar som rankar rakblad högre än hudlotion.

Det är inte en lägstaprestation, men samtidigt inte heller ett omvälvande brott på den nedåtgående spiralen.

ANNONS

Följ ämnen i artikeln