Sövande trist smörschlager
Uppdaterad 2022-06-10 | Publicerad 2001-11-15
Eros Ramazzotti
Plats: Globen, Stockholm. Publik: 5 400. Längd: Två timmar, men de känns som tre. Bäst: Vikingamössan är rolig. Sämst: Det spelas faktiskt inte en enda låt som är i närheten av bra på hela konserten. Fråga: Varför kör han mellansnacket på italienska?
Han heter Eros Ramazzotti men borde peta in ytterligare en sju-åtta zätan i efternamnet.
Som konsumentupplysning, alltså.
Vi snackar svårslaget sömnpiller här.
Det borde instiftas en lag om max en Eros Ramazzotti-konsert per rockrecensentkarriär. Så tråkiga är de, nämligen.
Undertecknad såg denne italienare i samma lokal för tre år sedan och det handlar även denna gång om extremt friktionsfri underhållning.
Inget som sticker ut, inget som överraskar. 80-talspolerad andrahands- Chris Rea indränkt i italienskt schlagertemperament. Musik att bre mackor med.
Sedan sist har Ramazzotti hunnit fylla 37 och få aningen gråare toppar i sitt stubbade hår. Men det är samma sorts smäktande sång, samma överdos av ballader och samma små avbrott där mannen får visa att han minsann kan dra solon på både gitarr och trummor.
Mannen lär ha sålt sammanlagt över 900 000 plattor i Sverige. Det är häpnadsväckande mycket. Inte minst med tanke på att rätt få torde förstå vad det är han sjunger i brottarhits som "Si bastasen un par de canciones " eller "Cosas de la vida".
Eller säger, för den delen. På scen skojar och gestikulerar Ramazzotti vilt på italienska mellan låtarna. Han river ned några skratt, men låter i mina icke-italienska öron mest som "Linus på linjen".
Ju längre konserten lider desto spexigare blir det. Aftonens höjdpunkt är när han plötsligt kommer ut i en blågul vikingamössa med horn på - och sjunger en av sina känsligaste ballader.
Stor, absurd komedi - hur tänkte han där? - och faktiskt det enda riktigt minnesvärda från den här segdragna showen.