”Vi gjorde det medvetet lite krångligt för oss”
Sahara Hotnights om uppbrottet, den långa pausen och att hitta glädjen i musiken på nytt
Publicerad 2022-02-18
Efter drygt tio år är Sahara Hotnights tillbaka.
Med singeln ”Reverie” som släpps i dag och ett nytt album i maj. Till sommaren väntar en turné.
– Nu känns det som att alla är hemma i tanken med att vi både kan ha bandet och ett parallellt liv, säger sångerskan Maria Andersson Lundell.
Via en serie utsökta singlar och debutalbumet ”C’mon let’s pretend”, belönat med fem plus i Aftonbladet av Per Bjurman, bokstavligen dundrade ett gäng 18-19-åringar från Robertsfors in i svensk rock hösten 1999.
Sahara Hotnights blev snabbt ett av landets hetaste band, och inom kort även ett av de allra mest populära. De fick rockbjörnar och platinaskivor, spelade på de största festivalscenerna och släppte totalt sex album innan kvartetten för drygt tio år sedan bestämde sig för att ta en paus.
Efter att ha spelat ihop sedan de var elva och varit Sahara Hotnights dygnet runt i över ett decennium smög sig en känsla på av att något inte längre kändes som det skulle.
– Det är väl ett öde som nästan alla band går till mötes, att det blir lätt klaustrofobiskt och uppstår konflikter och slitningar, i kombination med ett högt tempo när allt bara förväntas funka och rulla vidare, säger sångerskan, gitarristen och låtskrivaren Maria Andersson Lundell när jag träffar henne och basisten Johanna Asplund över en morgonfika på hotell Rival i Stockholm.
– Om jag ser i backspegeln så fattar jag precis varför vi inte orkade. Men då när vi tog beslutet att inte spela längre var det jättekonstigt. Varför ska vi offra det här plötsligt? Samtidigt som man hade ett otroligt starkt behov av att utforska vem man skulle vara utan bandet.
Vem var det som förde fram idén om att ta en paus?
Maria: Jag kanske var den som tog bladet från munnen. När något inte känns rätt kan jag inte förställa det utan låter mina beslut styras av känslan.
Johanna: Innerst inne kände jag också att det inte riktigt funkade men det var lite huvudet i sanden. Så det kom som något av en chock för mig, ”okej, vad gör jag nu, vem är jag nu?” Men jag kände någonstans också att det var nödvändigt för alla. Och det hade kunnat komma tidigare.
Stora förändringen
För fyra personer som kollektivt hoppat av gymnasiet för att flytta till Stockholm och satsa på rocken var det en stor omställning att som 30-åringar kliva ut i ett ”vanligt” liv.
– Det tog ett par år innan jag tror att alla var bekväma med det, säger Maria.
Hon menar att det delvis även handlade om på hur musikbranschen höll på att förändras vid den tiden, när allt började luta åt soloartister, pop och streaminghits och rockband kändes lite ute.
Musikaliskt kommer jag inte ihåg hur det kändes men det blev jävligt tjafsigt, alltså.
– Jag tror att det där satte spår, hur det allmänna mottagandet var för band. Och vi mådde väl inte tillräckligt bra i gruppen för att kämpa oss igenom den fasen.
Johanna: Det tyckte jag att man märkte på festivaler också, vad som drog mest publik och vad folk ville lyssna på. Och helt plötsligt var det mer Idol-vinnare eller Melodifestivalen-personer som klev in och tog emot rockbjörnar och annat.
Medlemmarna hittade olika vägar vidare.
Maria dök upp som musikalisk sidekick till Plura i ”Pluras kök”, gjorde en del musik till teater och konstutställningar och gav ut soloalbumet ”Succession” 2016.
Johanna åkte på turné med Love Antell och började jobba med tv som projektledare, bland annat med just ”Pluras kök” men också Idrottsgalan och liknande evenemang.
Hennes storasyster, gitarristen Jennie Asplund, köpte en gård i Skåne och började jobba som inredare och kreativt ansvarig för ett möbelföretag.
Trummisen och låtskrivaren Josephine Forsman började spela med bandet Casablanca och gjorde musikprogram för Utbildningsradion men flyttade efter några år till Los Angeles där hon nu främst jobbar som programchef på LOUD, en internationell musikskola för ungdomar som hon även varit med och startat upp i Sverige.
En helt annan situation
För tio år sedan var Sahara Hotnights kompisgänget som satsade hundra procent på rocken och inte sällan även körde fritiden ihop. När de återvänder är de fyra småbarnsföräldrar som måste lösa ganska komplicerade logistikproblem för att alls kunna ses.
Hur kom det sig att ni bestämde er för sätta igång igen?
Maria: Vi hade väl ganska sporadisk kontakt, eller mindre kontakt i alla fall, och Josephine flyttade ju till USA. Men för kanske fyra år sedan började hon och jag mejla lite grann och det mynnade ut i att jag åkte över och hälsade på henne. Det fanns saker som vi kände att vi ville prata igenom. Och sedan åkte jag hem och så började jag skicka lite idéer och låtskisser till henne.
”Jag fick panik”
Vintern 2018 började hela bandet repa och spela in låtar. Sedan har de setts ungefär en gång i halvåret och jobbat vidare.
Hur kändes det första gången ni spelade ihop igen i replokalen?
Maria: Jag fick panik första veckan.
Johanna: Rent musikaliskt kommer jag inte ihåg hur det kändes men det blev jävligt tjafsigt, alltså.
Maria: Jag tror att alla var ganska nervösa egentligen.
Johanna: Jag tror att det var bra att vi spelade lite då och då. För varje gång kändes det bättre. Och nu har vi har anpassat oss till varandra och respekterar att alla har andra projekt också.
I dag släpps singeln ”Reverie” och i april kommer albumet ”Love in times of low expectations”, producerat av Petter Winnberg från Amason och Pierre Riddez från Tussilago. De fyra spår som jag har fått lyssna på visar upp ett ganska mycket softare och mer avskalat Sahara Hotnights än vi är vana vid.
Maria: Jo, och det var väl meningen. Vi gjorde det nog lite medvetet krångligt för oss. I stället för det som kanske kändes mest naturligt för oss, att det låter ganska mycket och muskligt, försökte vi tänka tvärtom och göra det mycket tunnare och hitta ett monotonare, mindre utsvävande spelsätt. Lite mer dogmatiskt.
Var det viktigt att skicka en signal om att det har hänt någonting?
– Ja, det känns ju roligare. Men det har väl alltid funnits en liten rastlöshet hos oss, man vill inte fastna i en självbild. Och sedan är vi väl inte pop/rockingenjörer på det sättet heller, så vi kan inte återskapa det vi har gjort till punkt och pricka.
Albumtiteln menar hon sammanfattar texterna på skivan.
– Jag skulle säga att det är ett genomgående texttema för mig, toppar och dalar och hur man liksom hämtar upp sig själv när man mår dåligt och den där kraften som gör att man kommer på rätt köl igen. Det handlar också om jag kanske inte trodde att det skulle finnas så mycket tröst i att vara tillsammans igen, men att det faktiskt betyder väldigt mycket att ha bandet ihop.
Nysatsningen känns tämligen förutsättningslös men att Sahara Hotnights har kvar sin publik är tydligt. I sommar är de bokade på en rad festivaler.
Johanna: Det har varit väldigt intressant att sitta med vårt bokningsbolag och föreslå ställen att spela på där det brukade vara bra och få höra att de inte finns längre (skratt). Men vi är sjukt peppade och glada över de spelningar som vi har nu och hoppas att det håller i sig.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik
Fem bilder ur karriären
Äldsta bilden i Aftonbladets arkiv från mars 1999
Maria: Den var fin! Väldigt otippat att du har bandana! Johanna: Verkligen. Jag har funderat mycket på den tiden och tycker att det var jävligt imponerande hur vi bara liksom sköt från höften och fick ihop den första skivan. Jag förstår fortfarande inte var allt kom ifrån.
Maria intervjuas i Aftonbladet inför Kalas-turnén 2000 ihop med Jocke Berg från Kent och Jocke Åhlund från Teddybears
Maria: Det här minns jag tydligt för jag satt där och sa inte ett pip medan de här snubbarna bara pratade på, så ni fick komplettera alla mina kommentarer på telefon efteråt (skratt). Men annars var det en rolig turné. Johanna: Helt galen. Vår manager hade fullt upp med att skydda oss från den vuxna världens dåliga inflytande (skratt).
Jennie och Johanna 2000
Johanna: Den där hänger uppe hemma Robertsfors. Att vara syskon i ett band har varit ganska jobbigt, faktiskt. Eller både och. Vi jobbade intensivt tillsammans och den enda pausen man fick var när man åkte hem till jul – och då var hon där också (skratt). Samtidigt har vi ju alltid haft varandras rygg på ett eller annat sätt.
Videoinspelning till låten ”Hot night crash” i Los Angeles 2004
Johanna: Sahara Hotnights dyraste musikvideo. Det var jättekonstigt men kul, vara i Los Angeles med hur mycket personal som helst som gick runt med walkie-talkies. Och så tänkte man ”kul att vi betalar för det här” (skratt). Maria: Det här var när skivbolaget ville att vi skulle komma och bo i USA. Vi tackade nej och då tyckte de inte att vi var tillräckligt engagerade så när albumet inte riktigt hände bara släppte de allt.
Grammisgalan 2008
Maria: (stort skratt) Varför, varför har vi de här Klara Kluck-strumpbyxorna? Jo, jag vet: vi hade gjort en video till ”Cheek to cheek” som var svartvit och det enda som skulle vara i färg var strumpbyxorna. Och så behöll vi dem här också. Johanna: Vi har aldrig riktigt haft någon stylist utan tagit sådana beslut själva.