Petes revansch

Markus Larsson

Babyshambles låtar är en dragkamp mellan stolthet, sentimental romantik och kolsvart självförakt

Shotter’s nation (rock)

Jag trodde det var över.

Sist jag såg Pete Doherty, eller rättare sagt människospillran som tidigare var känd som Pete Doherty, var på Hultsfredsfestivalens näst största scen Pampas i fjol.

Han stod invirad i sin egen mikrofonsladd och tittade på när de andra bandmedlemmarna i Babyshambles gick av scenen. Själv kunde Pete inte klura ut hur han skulle komma loss från sladdens grepp.

Kanske inte så konstigt. Han var så fucked up att han bar en hatt med en Sverigeflagga nerstucken i brättet.

Och konserten var om möjligt ännu sämre än Dohertys levervärden och klädsmak.

Där och då kändes det som att Pete Doherty verkligen skulle bli sin generations Johnny Thunders, att han skulle dö för tidigt av en överdos och begravas under ett sex fot tjockt lager av jord och svarta rubriker.

Där och då kändes också myten om den trasiga och självförbrännande konstnären så förbannat förljugen, förutsägbar och sorglig.

Nu svarar samme figur med ett album som påminner oss om vem som stod för melodierna i The Libertines (efter att Doherty lämnade 00-talets bästa, brittiska popband blev de genast lika spännande och intressanta som plastbestick).

Babyshambles andra skiva, ”Shotter’s nation”, är både en comeback och en revansch. Doherty har en häpnadsväckande förmåga att göra stor pubpop med gnistrande Johnny Marr-gitarrer.

Låtarna är alltid en dragkamp mellan stolthet, sentimental romantik och ett kolsvart självförakt.

Det låter som att The Smiths druckit sig fördärvade och ramlat ner i en soptunna.

Bästa spår: ”Delivery”.