Mörk extas

Markus Larsson

ROCK Kriget i Irak nämns aldrig.

Det är snarare en mörk och hotfull och subtil kraft som gömmer sig mellan raderna.

Under veckans generalrepetitioner med E Street Band i New Jersey tillägnade Bruce Springsteen låten ”Devil’s arcade” till Iraks krigsveteraner. I ”Livin’ in the future” pratade han om saker som brukar förknippas med USA. Han räknade bland annat hamburgare, tortyr och illegal avlyssning.

Han förklarade också att titelspåret handlar om den tid vi lever i, om den farliga magi som kan förvandla lögner till sanningar och tvärtom.

I stort sett alla låtar på ”Magic” skildrar desillusionerade människor och småstäder som tyngs ner av sårad stolthet, oro och paranoia.

En sorts allmän, posttraumatisk stress.

Melankoliskt

Samtidigt kan Springsteen inte låta bli att skriva enkla melodier som hyllar hans äldsta rötter, den soul och pop som tillhör Beach Boys, Van Morrison, The Byrds och The Drifters. Allt det som alltid har varit karriärens kroppspulsåder.

Och E Street Band förvandlar alltihop till serenader av krom, konfetti och klockspel.

Krocken mellan de jublande popmelodierna och texternas dystra melankoli är ibland så stark att det inte går att skilja på eufori och pessimism.

Precis som på skivorna ”Born to run” och ”The river” slåss ett enormt ljus och ett enormt mörker om lyssnarens hjärta.

Det låter fantastiskt.

Bästa spår: ”Livin’ in the future”.