Driver du med mig, Keith?

Markus Larsson

Har Världens Största Rockband reducerats till Världens Ängsligaste Rockband?

Aftonbladets musikrecensent Markus Larsson svarar på Keith Richards brev

Käre Keith Richards.

Det här är första gången!

Aldrig tidigare har jag nappat på det bete som en dålig recension av en recensent är.

Jag har aldrig diskuterat mina texter offentligt med artister som hört av sig och kastat skit.

Men nu gör jag ett undantag.

Om det nu verkligen är Keith Richards som står bakom brevet kan jag bara säga en sak:

Med all respekt, driver du med mig, Keith?

Visst, ur en synvinkel är det väldigt gulligt att till och med tidernas störste rockprofil läser Aftonbladet med sån häpnadsväckande inlevelse.

Det betyder att vi gör nåt rätt.

Och det betyder också att Rolling Stones fortfarande brinner, är nyfikna och intresserade.

Det har visserligen inte, enligt mig, märkts på skiva sen 1981. Men det är en annan diskussion.

Och vad säger det här egentligen om gruppens självförtroende? Har Världens Största Rockband reducerats till Världens Ängsligaste Rockband?

Jag förstår att artister värnar om sin publik. Men bara tanken på att jag ska be om ursäkt för mina personliga åsikter är löjeväckande.

Det är min förbannade plikt att skriva vad jag tycker om skivor och konserter. Inte vad publiken, Mick Jaggers kusin, John Johnson i Cleveland eller en professionell pamp på svenska konsertarrangören Ema Telstar tycker.

Hur trovärdig skulle en sån recension bli?

Integritet handlar om att våga stå för sin åsikt, trots att tusentals andra inte håller med.

Det borde en femåring förstå vid det här laget.

I början stod Stones för flera saker.

Att gå sin egen väg och skita i vad andra tyckte och tänkte var kanske det viktigaste.

När samma Stones nu själva är ett etablissemang och en industri försöker gruppens gitarrist läxa upp kritiska röster.

Tycker du annorlunda än dem? Håll tyst eller be om ursäkt. Fall gärna på knä. Vifta på svansen.

Tänk om politiker använde samma barnsliga maktfasoner?

Men, hey, det är bara rock’n’roll. Och rocken kan, som nu, vara en fantastisk fars.

Diskussionen om vad som är bra och dåligt och mitt emellan måste ständigt utvecklas, förnyas och förändras.

Och den diskussionen har, tack vare Keiths brev, aldrig varit lika galen, underhållande och stor som nu.

Jag lyfter på hatten och säger: tack.

Om Thomas Johansson på bokningsbolaget Ema Telstar, som översatt och skickat över mina och andra kollegors recensioner till Stones och deras managment, läser detta bör han koncentrera sig nu.

Är du med, Thomas?

Lyssna noga.

Jag tycker att Rolling Stones gjorde en medioker show.

Och jag tänker inte be om ursäkt.

Skicka vidare.

Cheers,