Han är bättre än alla glädjepiller

Markus Larsson

helskärm

GÖTEBORG. Varenda gång jag tappar tron på pop måste jag lyssna på Jonathan Richman. Bara för att påminna mig om att den största musiken alltid handlar om de där simpla melodierna som får dig att le och klappa händerna gula och blå.

Och ingen artist har vårdat sina melodier med samma värme och oförfalskade glädje som Jonathan Richman.

Showen består som vanligt av Richmans akustiska gitarr och Tommy Larkins trummor. Det behövs inget mer.

I ena sekunden börjar Jonathan att spontandansa i överlyckliga ”I was dancing in a lesbian bar”.

Saknar flera låtar

I den andra sjunger han ömma ballader om hur solbelysta trottoarer kan vara meningen med livet.

Enda problemet är att han aldrig spelar sina bästa låtar.

Jag väntar förgäves på den underbara covern på Bette Midlers ”The rose” eller ”That summer feeling” eller ”City vs country” eller något av mästerverken från albumet ”Jonathan goes country”.

Men det finns fortfarande inte ett bättre botemedel mot depressioner än Jonathan Richman.

Pillret Prozac kan gå och kamma sig.

Fotnot: Jonathan Richman spelar i Stockholm i kväll och i Malmö i morgon.