Outhärdligt zum-zum-zum
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-04-29
En kort sammanfattning:
Tindersticks går på scenen och sångaren Stuart Staples mumlar med slutna ögon i ungefär 100 minuter.
Sen går de av. The end.
Orkar ni läsa mer? Det finns inte så mycket att säga.
Tindersticks är inget liveband.
De är en vacker ljudkuliss, en lång och monoton vaggvisa stämd i moll.
Den nikotingula romantiken är så dyster att Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet” genast framstår som en pilsnermatiné med muntergökarna Klabbarparn och Åsa-Nisse i huvudrollerna.
Kolibrier med rökhosta
Det låter som att de tre kolibrierna i Kalle Ankas julafton supit bort sina liv, lider av rökhosta och sitter och zum-zum-zummar trötta harmonier om olycklig kärlek vid en sunkig bardisk.
Ibland hettar det till.
Ibland gör Tindersticks musik som påminner om gamla Motown-vinyler som snurrar på för låg hastighet.
Men i längden blir gruppen outhärdlig.
Konsertens totala brist på dynamik – allt lunkar på i samma makliga takt – gör att svårmodet bara känns trist och fånigt.
Jag gillade det här på 90-talet.
Jag var ung och svår och visste inte bättre.
Sen växte jag upp och skaffade mig ett liv.