Beach House är popmusikens moodboard
Publicerad 2022-02-18
ALBUM Beach Houses nya dubbelalbum rör sig sakta som februarimolnen utanför sovrumsfönstret.
Där bakom lyser solen, kanske ännu en vår.
Beach House
Once twice melody
Bella Union/PIAS/Border
POP I sjutton år har Beach House fångat skönheten i det stillastående. Baltimore-duon är popmusikens moodboard. Vaghet och nyans framför direkthet. 2010, när drömsk kyrkopop stod i zenit, kom kreativa toppen ”Teen dream”. Ungefär samtidigt anslöt Beyoncé och Jay-Z till fanskaran.
Sedan dess har Beach House samplats av både The Weeknd och Kendrick Lamar. 2020 blev duon viral på Tiktok med en video av en familj som svävade till låten ”Lazuli”. Ett internetskämt som ändå underströk Victoria Legrands och Alex Scallys filmiska förmåga (Legrand är logiskt nog brorsdotter till nyligen bortgångne franske filmkompositören Michel Legrand).
Beach House åttonde album, en dubbel i fyra kapitel, är deras mest cinematiska hittills. Drömpopen är inte längre helt i samklang med nuet. När duon anammar trap-beats medelst trummaskin påminner de fortfarande allra mest om Stereolab. Men att sortera in bandet som solblekt, svunnen hajp är faktiskt orättvist.
Kanske är det min post-omikron-trötthet, men jag trivs utmärkt i Beach Houses lulliga sällskap. Det tar ett par kapitel för albumet att veckla ut sig, men belöningen kommer. Legrand och Scally följer än en gång fotspåren i sanden efter The Zombies, Brian Wilson och Françoise Hardy. Den här gången fyller de dem med 90-talsgitarrer, franska Airs tidiga 00-tal och en stråkensemble.
Det finns också – i sömndruckna hymner som ”ESP”, ”Sunset” och ”Finale” – en nästan politisk undertext: det är okej att ta det långsamt. Gå runt i pyjamas. Du behöver inte vara så lönsam, lille vän.
”Once twice melody” rör sig bara sakta som februarimolnen utanför sovrumsfönstret. Där bakom lyser solen, kanske ännu en vår.
BÄSTA SPÅR: ”Finale”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik