Det är en skam, allting

Markus Larsson ser ”Den svenska hiphopens pionjärer” på SVT

Musikdokumentären ”Den svenska hiphopens pionjärer” på SVT kunde olyckligt nog inte ha haft en bättre tajming.

Men den slutar när den borde ha börjat.

Tonen är lika bekant som en vän.

Musikjournalisterna bakom de utmärkta serierna ”Hitlåtens historia” och ”Det svenska popundret” fortsätter att fila fram en egen nisch med ”Den svenska hiphopens pionjärer”.

De känns ensamma i dag.

Hur många andra får lägga ner lika mycket tid och research i dag på musik på lika stora plattformar som SVT och SVT Play? Hur många andra får gräva ner sig i lika små detaljer för att kunna berätta en större historia? Eller för att ta ett exempel ur dokumentären – hur många får intervjua Feven? Stjärnan alla trodde på men som drog sig undan av privata skäl som hon fortfarande inte vill prata om?

Många dåliga och yrvakna samveten som just nu vill förklara eller kritisera gangstarap på tv och olika kultursidor riskerar att kännas lika irrelevanta och pinsamma som sekreteraren Ulla-Bella i ”Solstollarna” om några år

Många saker slår en i ”Den svenska hiphopens pionjärer”. Somligt förändras, annat är likadant.

Den svenska vuxenvärlden har mött nya och unga subkulturer med skamlös okunskap, framför allt i media. Det gör ont att se hur Jacob Dahlin ”rappar” i tv-programmet ”Jacobs stege”.

Bengt Öste rapporterar om den nya trenden.

Men göm dig inte bakom en skämskudde. Titta och lyssna noga. Många dåliga och yrvakna samveten som just nu vill förklara eller kritisera gangstarap på tv och olika kultursidor riskerar att kännas lika irrelevanta och pinsamma som sekreteraren Ulla-Bella i ”Solstollarna” om några år.

Rasismen var lika illa i början av 90-talet när Lasermannen härjade som i dag. Skillnaden är att just rasismen, i landet där ingen är rasist längre och en spade inte får kallas för en spade, har större politisk makt 2021.

Varför ska hiphop tvingas bära och förklara problemen som finns i ett samhälle och inte rock, pop eller metal?

Samtidigt berättar bland andra ADL, DJ Sleepy, Petter, Feven, Timbuktu, Dogge Doggelito, Leila K, musikjournalisten Kristina Adolfsson och Salla Salazar en vacker historia om hur hiphop gav förorterna, svarta och latinos en ny identitet, respekt och status i Sverige. Det handlar lika mycket om klass och integration som musik. De rasifierade förklarade problemet med utanförskap, men vad höll alla andra på med? Varför ska hiphop tvingas bära och förklara problemen som finns i ett samhälle och inte rock, pop eller metal?

Dokumentärserien ”Den svenska hiphopens historia” finns på SVT Play.

Det finns också en rörande ”Alla vi barn i Bullerbyn”-atmosfär i ”Den svenska hiphopens pionjärer”. I dag skulle ett barnprogram som ”Bullen” aldrig kunna hälsa på hemma hos några av genrens mest kontroversiella artister.

Det fanns en tid när Looptroops ”Jag sköt Palme” var det giftigaste som fanns. Eller att Ken Ring en gång uppmanade publiken att storma Slottet och våldta personer i kungafamiljen.

”Can it be that it was all so simple then” som Gladys Knight sjöng när Wu-Tang Clan samplade henne på sitt första album.

Dokumentärserien slutar efter fyra delar 2007. I sista avsnittet ges ett löfte om att fortsättning följer. Fortsättningen är dessutom den intressantaste delen av historien.

Bland det första som offrades var det som ”Den svenska hiphopens pionjärer” representerar och som många skriker efter just nu: seriös musikjournalistik

Jag kan inte vara den enda som drömmer om en ny och svensk ”Dancing in the streets 3.0”, något som placerar den moderna hiphophistorien i det gyllene snittet mellan politik och kultur, samhälle och musik. Det ena existerar inte utan det andra.

Något som tar upp hur hiphop, det vill säga musik, utvecklats i så många former att det har blivit världens största genre samtidigt som flera av landets mediehus såg sina intäkter ätas upp av techjättar. Bland det första som offrades var det som ”Den svenska hiphopens pionjärer” representerar och som många skriker efter just nu: seriös musikjournalistik.

Något som undersöker hur 90-talets och det tidiga 2000-talets optimism byttes ut mot en bottenlös nihilism. Hur det i Sverige växte fram en extrem rapscen som en spegel av USA, med kopplingar till kriminella nätverk och mördare. Hur denna gangstarap, precis som gängen, byggde en egen scen bortom samhällets koll och kontroll, vilket var själva poängen, och blev mainstream på Spotify, sociala medier och Youtube.

En bättre förklaring till hur kriminella skuggsamhällen växer fram än vad som spelas på P3 och våldsamma raptexter

Något som tar in att klyftorna har ökat i rasande takt, att allt färre får ta del av välfärden, att underklassen börjar bli helt chanslösa, att den relativa svenska barnfattigdomen i dag jämförs med Östeuropa, den brutala utförsäljningen av våra skolor. Den samlade kraften av allt det kan gissningsvis vara en bättre förklaring till hur kriminella skuggsamhällen växer fram än vad som spelas på P3 och våldsamma raptexter.

Det behövs något som ser och eller ifrågasätter sambanden. Något som slår fast att det inte är hiphop som dödar utan vilka man hänger med. Något som inte landar i förenklade debatter om verk och person, moralpanik och censur av artister som har dömts för grova brott.

Men också något som kan koderna och visar hur gängens destruktiva meddelanden och provokationer, det som kan öka konflikterna och dödandet, riskerar att spridas okommenterat via musikgalor, Aftonbladet, Expressen, DN, public service, med flera.

Och framför allt – något som visar att gangstarap inte ger hela bilden av världens största genre, vilket tyvärr måste påpekas om och om igen.

Historien finns där mitt framför oss, öppen för alla. Men finns viljan att berätta den?

Han blev som så många andra människor bara en siffra i en förfärlig statistik

En sådan dokumentär hade kanske gjort att rapparen Rozh Shamal skulle ha nämnts oftare i alla samtal och artiklar om Einár.

Rozh mördades i Blackeberg 2019.

Han hade flera miljoner strömmar på Spotify och Youtube, men blev som så många andra människor bara en siffra i en förfärlig statistik.

Rozh Shamal.

Men han sköts inte i ett rikt område som Hammarby Sjöstad i Stockholm.

Missförstå mig inte, det här är ingen vämjelig jämförelse mellan mord och mord.

Det är en skam, allting.