Matt, mör och lycklig

Per Magnusson

ROSKILDE. Efter fyra dygns vadande i det danska dammet är man matt och mör, men mest av allt lycklig.

Rockmusik är helt enkelt lite mer magisk på Roskilde.

När nakna människor badar i sina egna vattenglas och ändå reduceras till torra fläckar av meningslös materia vet man.

Då är det varmt.

Men någonstans i leran 2004 lovade jag att aldrig klaga på Roskilde-solen.

Fina Fleet Foxes, Kanye West, Håkan Hellström, Lily Allen och – ja – Oasis, har jag redan rapporterat om.

Några andra grejer.

I lördags fick stela skandinaver en lektion i frigjord afrikansk dans.

Ordet sväng får en ny innebörd tillsammans med Amadou & Mariam.

Mali-duon är festivalens färggladaste, till och med i ganska galna Henrik Vibskov-landet Danmark.

Peter Doherty är en humörspelare och festivalens sista dag är han i högform. Han är inte bara på plats, han börjar före utsatt tid. Lite tjockare, men mer fokuserad än någonsin ekiperar han sig med allehanda gåvor från publiken och delar ut några hundra öl. Jag står betagen inför några av decenniets viktigaste och starkaste popsånger.

”Time for heroes”! ”Don’t look back into the sun”! ”Down in Albion”!

Och mmm... Madness. Musik för män i trefärgat randsydda skor, kostymer och stråhattar. Men konserten är lika mycket sångaren Graham McPhersons egen stå-upp show. Han både ser ut och dansar som David Brent. Grattis Hultsfred!

Berusade danskar är besynnerliga varelser. Deras hutlösa ölande resulterar i både högt och lågt.

Lågt i form av ett par nerkissade Converse (två unga män kissar i ett plastglas och tömmer innehållet över fotograf-Emmas Converse).

Högt i form av några himmelska konserter.

Jag vill inte uppmuntra hedonism, men rockkonserter blir bäst när folk går bananas. Roskildefestivalens 60 000 besökare lyfter sina artister till svindlande höjder.

Då känns det nästan okej att duscha med skorna på.