Bob Hund är genuint unika

Håkan Steen

till en intensiv återkomst

ROSKILDE. Det är Bob Hunds första konsert på fem år, den 396:e totalt och det slår mig väldigt hårt hur mycket jag har saknat dem.

Jag hade glömt hur mycket jag älskar när Thomas Öberg sjunger ”Jag vill att allt skall bli som vanligt, ändå är det det som jag fruktar mest” i ”Nu är det väl revolution på gång”.

Otroligt intensivt

Jag kom faktiskt inte ihåg att det var så här intensivt när Johnny Essing och Conny Nimmersjö svedde ihop sina gitarrslingor i ”Allt på ett kort” och ”Ett fall & en lösning”.

Eller hur genuint unikt det här bandet fortfarande låter när Jonas Jonasson – med magnifik mustasch – lägger sina vackra analogsyntharmonier under Öbergs diskbänkspoesi i ”Reinkarnerad exakt som förut”.

Och så påminner ju Thomas Öberg oss om att han är en av rocksveriges två-tre riktiga estradörer.

Klättrar runt

I kväll klättrar han runt på alla högtalare han kan hitta, bankar sönder en stol redan i andra låten (nya, pratsångsdansanta ”Fantastisk”) och droppar citat som:

– Eftersom rösterna blir fler och karaktärerna blir färre så säger Bob Hund bli aldrig som oss, bli värre!

Jag höll inget band högre än det här på 90-talet och efter den första av fem comebackspelningar i sommar hoppas jag innerligt att Bob Hund inte tänker lämna oss igen.

De har alldeles för mycket kvar att ge.