Lekfull & stenhård

Jan-Olov Andersson

till Carola

gävle. Har sedan första folkparksturnéen 1983 sett ­alla nyanser av Carola.

Tror dock aldrig att jag upplevt en konsert där hon utstrålat sådan intimitet, lekfullhet och, förstås, sångglädje.

Om nu Gud finns har han ställt till med mycket jäkelskap, men han hörde åtminstone en Norsborgs-flickas bön och gav henne Rösten och lät oss andra kraxa på bäst fan vi kunde.

Tajt skinnrock

Nu drar Carola Häggkvist på turné och hyllar sina föräldrars (båda avled 2004) idoler Elvis Presley och Barbra Streisand. ­Elvis vrider sig nog ofta i sin grav åt all ­business kring hans namn, men lyssnade han i går, hade han nog glatt proppat i sig en extra jordnötssmörs- och bananmacka eller vad det nu var han brukade frossa i.

Carola gör entré i tajt skinnrock, kortkort under, ser ut som en stenhård Angelina Jolie-typ och sjunger ”Suspicious mind” och ”Burning love” som om hon stod på en ­rökig rockklubb i amerikanska södern. Hon har ett suveränt band och tre körsångare bakom sig.

Svängig gospel

Över huvud taget är det Elvis-låtarna som fungerar bäst. Och som görs om mest, vilket inte är så dumt då de är rätt uttjatade. ”Heartbreak Hotel” blir till en släpig blues, ”If I can dream” en svängig ­gospel. Barbra Streisand-­låtarna görs mer förutsägbart bra, men som helhet skapar Carola en underbar stämning av intimitet, lekfullhet och känslosamhet.

Publiken – från ”Idol”-kids till pensionärer – älskar det.

Funderar faktiskt själv på att bli arrangör. Nästa år kör vi Elvis, Carola & jag. Rösten sjunger de Costello-låtar jag väljer ut…