Ratar trött rock – för en pampigare show

Joacim Forsén

Thirty Seconds to Mars har växt till sig

De börjar bli bra på det här nu. De där yviga stadium­gesterna.

Men framför allt har Thirty Seconds to Mars hittat en ­balans mellan den kärleks­fulla kontakten med fansen och vad bandet faktiskt ­presterar på scen.

Med nya pretentiösa konceptalbumet ”Love, lust, faith and dreams” har Los Angeles-bandet klivit en bit bort från den melodistora men Kings of ­Leon-trötta rocken för ­något lite mer komplext. Eller U2-ambitiöst om man så vill. Thirty ­Seconds to Mars har växt till sig, ­showen är pampigare och musiken mindre klyschig och mer dynamisk. Framför allt lyfter många av de nya låtarna live.

I kväll märks det allra mest när den mäktiga ­balladen ”End of all days” får alla snurrande tivoli­spektakel att stanna upp för några stillsamma minuter. Det är i ­alla fall så det känns.

Sjunger hela tiden

Men en sak är som den brukar. Redan fem minuter in i konserten är Gröna Lunds ylande publik lika delaktig i showen som medlemmarna själva. Jared Leto får alla att ­hoppa. Sjunger gör de ­redan. Hela tiden.

På skärmen fladdrar fansen lika mycket som bandet. Och i avslutande ”Up in the air” plockar sångaren upp en hel gymnasieklass till en böljande kuliss längst bak på scenen.

Vacker del

Få band har ett lika ­genuint kärleksförhållande till sina fans, ett signum som aldrig är så tydligt som live. Men till skillnad från till exempel spelningen på Peace & ­love för två år sen blir utbytet i kväll en vacker del av konserten. ­Inte något som dominerar hela ­showen.