Så lät Idolerna under genrepet
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-12-09
Nöjesbladets Martin Söderström var på plats.
Storfavoriten mot comeback-prinsessan.
Martin Söderström fanns på plats i Globen för att kolla in finalisternas dagsform.
Och för att smyglyssna på vinnarlåten, förstås.
Jay Smith:
”Higher”
Ett låtval så självklart att det känns just så. Förutsägbart. Naturligtvis är det här den sorts trögflytande amerikanska FM-rock som Jay själv brinner för och har lånat en hel del uttryck till sin röst från. Och således är det inte direkt dåligt. Men platt, lite oinspirerat och som öppningsnummer i självaste finalen alldeles för renrakat från explosioner. Faktiskt det närmaste karaoke han kommit på hela säsongen.
”Like a prayer”
Jag var extremt ensam om att tycka att behandlingen av den här pärlan var både tungfotad och ovig senast det begav sig. Det lät ni mig minsann veta. Men bandet har faktiskt skakat den värsta cementen ur dojorna – och vips får ”Like a prayer” lite mera luft, lite mera spänst.
Och Jay?
Han sjunger den som om livet självt stod på spel.
”Dreaming people”
Årets vinnarlåt, alltså. Hur den låter? Tja, ungefär som väntat. U2-gitarrer, episka marschtrummor och kanske aningen högre tempo än vad som brukligt är i de här sammanhangen. Inget världsomvälvande, och inget man per automatik skulle förknippa med Jay. Men killen tar sig an låten med imponerande övertygelse och brinn i blick. Och slutet, som är svulstigare än Andreas Carlssons allra våtaste musikaldröm, sätter han som ett glödgat spjut.
Minnah Karlsson:
”What you waiting for?”
Numret är ett av säsongens allra, allra coolaste. En ljusshow som blixtrar och frustar sig själv upp i himlen och en halv tomtearmé av dansare som skjuter pulsen i taket. Synd då att Minnah själv inte verkar ha hittat in i låten och att hennes sång bitvis inte går att skilja från den skrikiga synten.
”Twist & shout”
Låten som blev hennes stora comeback i tävlingen. Håller fortfarande Beatles-numret som hennes finaste under hela hösten. Mot den bakgrunden blir repetitionens återhållna lunk genom låten en besvikelse. Kanske tar det sig inför publik, men i skrivande stund har twistbomben förvandlats till en stilla söndagspromenad i parken.
”Dreaming people”
Märkligt hur samma låt kan få så olika sorts liv beroende på vem som sjunger den.
Efter ett par genomlyssningar ligger låten fortfarande och skaver oroligt mellan axelryckningen och gäspningen. Men den får ett annat ljus, en helt annan lyster i Minnahs tappning. Kanske passade den henne bättre från början? För skillnaden i skärpa är markant.