Så var Idolerna under genrepet

LULEÅ Idolerna har givit sig ut på vägarna och intagit Arcushallen i Luleå.

Temat för veckan är rock och Martin Söderström fans på plats under repetitionerna för att smygkika på deras dagsform. Och lyssna på duetterna som är fredagens stora överraskning.

Olle Hedberg - ”In the shadows”

Efter två veckors glänsande tar hjärtekrossarguten ett sjumilakliv bakåt. Visserligen har han en gitarr om halsen, men ändå är han långt utanför sin trygghetszon. Och lika långt från det han gör bäst. De små jämfotahoppen och utsträckta armarna till trots känns numret både påklistrat och ansträngt.

”Jag tappade det på slutet”, muttrar han själv efter en av genomsjungningarna. Så sant, så sant.

Dagsform: Kall.

Elin Blom - ”I surrender”

Vet ni vad noll gånger noll är? Det är exakt så många tjänster det sunkiga låtvalet gör henne. Men numret är så till bredden fyllt av power, glädje och ren urkraft att det snabbt kan kvitta. På scenen är hon en virvelvind av rörelse och fart och när hon tjurrusar rakt ut i publiken är det omöjligt att inte smittas av den oförställda energin. Scenmässigt det absolut bästa hon gjort i ”Idol”.

Dagsform: Het.

Jay Smith - ”Rocks”

Ovanligt tjusigt låtval. Lika oväntat som absolut självklart. Den ordrika texten snubblar ut ur hans blästrade strupe och Jay själv dras med på boogievågen. Han får sådan feeling att han faktiskt dansar en stump. Visst är det roligare att se än det varit på ett tag, och juryn kommer att applådera sig lama för att pågen faktiskt rör på sig. Att känslan är långt ifrån närvarande lär de ignorera. Bra, men kan bli bättre.

Dagsform: Ljummen.

Linnea Henriksson - ”Dance with somebody”

Linjen är tunn mellan briljans och dårskap. Linnea balanserar, som alltid, på den gränsen. Numret är det ösigaste hon gjort hittills och den spattiga Ian Curtis-dansen är både cool och fängslande. Visst, bitvis är det plågsamt teatraliskt och snubblande nära att likna en sketch av ”Killinggänget” (kolla in när hon skrikande ”dör” i låtens slut och försök att inte rodna av skam). Men det finns en blandning av glädje och desperation här som är extremt tilltalande.

Dagsform: Het.

Minnah Karlsson - ”Jump”

Det handlar så mycket om blicken. De där ögonen som glöder av självförtroende och närvaro. Laddningen är imponerande, men spiller inte riktigt över i framträdandet. Stabilt och fläckfritt – men samtidigt så troget originalet att Arcushallen doftar mer karaokebar än Melodifestival.

Dagsform: Ljummen.

Andreas Weise - ”Start me up”

Kanske var det oundvikligt. Att han skulle vända neråt efter förra veckans soultopp. Stones-numret är stadigt och utan konstigheter. Men också befriat från riktig personlighet och vilja. Trots en laddning gränsande till övertändning blir numret aldrig mer än en varm, men helt uddlös, pastisch.

Dagsform: Ljummen.

//Duetter//

Jay Smith & Linnea Henriksson - ”Sunday bloody sunday”

Första duettparet ut är en dröm på papperet. Dock saknar de en hel del av den glöd och passion som man hade kunnat vänta sig av det här paret. Mestadels stående på varsin del av scenen gör de förvisso låten samtidigt – men aldrig riktigt tillsammans. Snopet.

Minnah Karlsson & Elin Blom - ”Calleth you, cometh I”

Ark-klassikern och två salta bönor torde vara en kombination med potential. Dessvärre faller numret platt i en kombination av snubblig falsksång och Chips gamla rörelser från Melodifestivalen 1982. Fixar de att få sina röster att synka finns dock möjligheter under huven.

Olle Hedberg & Andreas Weise - ”Gimme some lovin'”

Kul kombination av sångare, kul låt. Spencer Davis klassiker får en Blues Brothers-kostym och det är lika skamlöst underhållande som man hade kunnat vänta sig. De ser ut att trivs extremt bra på scnen tillsammans och det är omöjligt att inte låta sig charmas.