Jonna Adlerteg står för säsongens vackraste scen i ”Mästarnas mästare”
Hon liknar en fajter i ett tv-spel – och Catherine Zeta-Jones
Minns ni Stenmarks skutt på muren, Järbyns jägarvila, Tornéus hopp över ribban, Sanna Kallurs vilande ansikte under barren?
Nu är det 2023.
Vi har just fått vår vackraste mästarscen.
Klart det regnar.
När bandymålvakten och skidåkaren golgatavandrar mot stavarna vräker det ner på deras kapuschonger. I sin iver att hänga kvar i tävlingen rispar Brink upp Bergwalls finger, blodet rinner och Mästarna har fått sitt första Terry Butcher-fall. Men duellen fortgår utan omplåstring och snart är Andreas, han som kvalade sig tillbaka till slutspelet och vann första grenen, utslagen på nytt.
Skyfallet tilltar.
Tycker du mitt tonfall är för svulstigt så måste du vara för avmätt. För det åttonde avsnittet är säsongens överlägset bästa. Som så ofta. När minnesfilmer och elimineringsfria helger klarats av återstår pur tävling och det är vad som lockar mig tillbaka varje år, trots allt glesare prisskåp hos deltagarna.
Hoppar som en pojkvasker
Jag kan vara ännu mer specifik.
Trots att grenen Jubelidioten är inspelad för ett halvår sedan och korsklippt så är den mer rafflande än de flesta matcher hittills i hockeyns pågående slutspel. Den är så basal att varje människa står desperat och ensam. Det som verkar vara en uthållighetsövning visar sig bli en delikat avvägning mellan koordination, taktik, spänst och smärttröskel.
Jens Byggmark hoppar som en pojkvasker över gärdesgårdar, leder efter en minut men lutar snart mot knäna. Johan Wissman studsar jämfota men får sota för sina musklers miniexplosioner. Andreas Bergwall kryper som en bebis och det är inte särskilt vägvinnande. Nils van der Poel lägger upp sitt lopp som en OS-final, med sansad start och gradvis ökning.
Årets prestation. Vida överlägsen hennes egen jägarvila och gripkraft. Ex-gymnasten rullar över banan likt Catherine Zeta-Jones dans genom laserstrålarna i ”Entrapment” från 1999. Eller som en fajter i tv-spelen.
– Mister Mjölksyra, säger Wissman om sig själv efteråt.
Det är som hos tandläkaren
– Det starkaste och jämnaste slutspel vi haft, säger Micke Leijnegard och det är en lögn men i stunden köper jag den.
Vi som detaljglott på programmet ett par år känner igen mönstret med en pigg start, ett såsigt mittparti och ett dramatiskt avslut. Det är som att producenterna tagit efter barntandläkarnas strategi: bara man ger en gnuggis till ungen efter undersökningen så slutar dagen i dur och tidigare obehag glöms.
Jag är imponerad. Jag kunde klaga på att de borde kunna sprida ut dramatiken över fler avsnitt och få ett jämnare flöde, men jag har ingen lust, för titta vad jag har på armen.
Det är en gnuggis. Den är en underbar symbol för ett fantastiskt program. Den föreställer en rullande Adlerteg.
