Bitvis är det plumpt
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2011-01-18
Zandra Lundberg om ”Solsidans” plågsamma hajp
Premiäravsnittet av ”Solsidan” är överdrivet på gränsen till plågsamt.
Ändå ska fan ta den som inte skrattar åt Ove.
När ”Solsidan” rullade i gång i söndags var jag i princip utbränd. Jag hade förberett allt för att det skulle vara perfekt inför premiären.
Jag gick till butiken och bunkrade som om domedagen var stundande. Popcorn! Dillchips! Fyra olika sorters läsk! Reamärkta skumtomtar! Folköl! Cigg!
Bara för att visa min vördnad bytte jag till rena underkläder och bänkade mig i den dammsugna soffan tio minuter innan för att inte gå miste om en enda liten underhållande TV 4-sekund.
Till slut var förväntningarna så upptrissade att jag hade bröstsmärtor som strålade ut i vänster arm.
Så börjar programmet, jag skrattar trots att jag redan sett Felix försök till köksgolvsfrieri i trailern 237 gånger.
Jag skrattar tills reklampausen tar vid – då inser jag vad jag håller på med.
Jag skrattar, inte för att det är roligt utan för att det är ”SOLSIDAN”. Jag skrattar för att det typ gjorts en extra klausul i grundlagen som säger att svenska folket SKA skratta mellan 20.00 och 20.30 på söndagar. Vid det här laget har ”Solsidan” hyllats och hajpats så mycket att det är spöstraff på att INTE skratta. När Ove gör entré i löpspåret ska man FANIMEJ garva så hjärtinfarkten är nära – annars är man bara en dum jävel som inte fattar något, speciellt inte IGENKÄNNINGSHUMOR.
Men för mig är det ett totalt omdömeslöst skratt – ett glädjeläte som påminner om det vaneljud många frammanar när Robert Gustafsson dyker upp i rutan.
Här har jag prånglat på mig skrattbyxorna på Felix Herngrens beställning – trots att det inte är så kul. Tvärt om.
Bitvis är det plumpt, karaktären Ove är överdriven och Mickan för neurotisk för att vara trovärdig. De 23 ynka minuterna känns som en förlängd trailer.
När eftertexterna rullar känner jag mig tom och aningen illamående.
Och då har jag inte ens smakat på reatomtarna.