Nu vågar de ta risker
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-01-18
Jan-Olov Andersson om varför ”Solsidan” blir en ännu större succé
Hög igenkänningsfaktor. Ett djärvt risktagande. Och så lever man upp till Povel Ramels devis underbart är kort.
Tre skäl till varför ”Solsidan” blir en ännu större succé under den andra säsongen.
Som man bäddar får man ligga, heter det ju.
Felix Herngren & co bäddade verkligen under första säsongen och nu vill alla hoppa i säng med dem. Såväl tv-tittare som amerikansk tv, som köpt rättigheterna till en nyinspelning.
Även om Alex och Fredde (Felix Herngren, Johan Rheborg) stod aningen mer i centrum, med alla sina nojor kring karriären och statusjakten, så förstod upphovsmännen att man även måste vända sig till den breda kvinnliga tv-publiken.
Anna och Mickan ( Mia Skäringer, Josephine Bornebusch) och deras såväl bekymmer som intressen fick också ta stor plats.
Och så Ove ( Henrik Dorsin), den snåle, tjatige grannen, som alla tv-tittare älskade för att han är så djupt sorglig i sin kamp för att bli omtyckt.
När alla förutsättningar och rollfigurer nu är etablerade, vågar man ta ut svängarna rejält.
Ännu högre igenkänningsfaktor. Oerhört många som har eller har haft småbarn kan känna igen sig i Alex och Annas gnatande om vem som ska göra vad i hemmet. Man känner för Freddes okontrollerbara ilska när hans gamle plågoande ( Jonas Karlsson) från barndomen dyker upp (i kommande söndags avsnitt) – och är grymt framgångsrik. Och även om Mickans shoppingexcesser är överdrivna, så kan nog många män skriva under att det finns många kvinnor som har det beteendet ”i sig”.
Seriens djärva stil. Man blandar skämt om bögar och silikonbröst som om Stefan & Krister hade gjort dem, hade kallats töntig buskis, med nästan Mike Leigh-liknande diskbänksrealism. Det är inte lika tätt mellan asgarven i andra omgången.
Och så jobbar man enligt devisen underbart är kort. Lite drygt tjugo minuter per avsnitt innebär att det inte är en död sekund, och bara ännu mer förväntningar inför nästa avsnitt.