På kvinnocentret får de en plats i Sverige

Uppdaterad 2016-02-04 | Publicerad 2015-12-17

I snart tjugo år har centret i Tensta-Hjulsta låtit kvinnorna ta plats.

Här kan de lära sig svenska, hur deras rättigheter i Sverige ser ut och få ett sammanhang.

– Att vara här är en slags terapi för oss alla, säger Nursen Okan.

Det är ett ganska ordinärt bostadsområde i Tensta, strax norr om Stockholm. Men i bottenvåningen på en av lägenhetslängorna står en dörr uppslagen och inifrån hörs ett glatt sorl. Det är Kvinnocenter i Tensta-Hjulsta som har sin årliga julavslutning och innanför entrén doftar det gott från stora grytor med mat.

– Två gånger i veckan kan asylsökande komma hit och äta eller hämta med sig matlådor om de inte vill sitta här, säger Fatih Okan, kommunikationsansvarig på kvinnocentret sedan i somras. När jag frågar varför de inte skulle vilja stanna tittar Fatih på mig:

– För att många skäms för att behöva be om hjälp.

”Många kvinnor känner sig ensamma”

Kvinnocenter i Tensta-Hjulsta har i dag funnits i 18 år. De har många gånger uppmärksammats för sitt arbete för att stärka och integrera kvinnor med invandrarbakgrund men i somras fick de den kanske den största hedersbevisningen hittills. Då tilldelades centret Stockholms stads Nelson Mandela-pris, som belönar goda exempel i arbetet för en mer integrerad stad.

– Det är en otrolig ära och ett sätt att sprida vår verksamhet. För det kommer fortfarande hit kvinnor som säger ”jag har bott i Tensta i fem år men jag har aldrig vetat om att ni funnits”, säger Fatih Okan.

Verkar folkbildande

På centret drivs studiecirklar i bland annat svenska på tre olika nivåer, engelska och matematik – och därtill matlagning, smyckestillverkning och en syjunta. Men kvinnocentret har även som uppgift att stärka kvinnor i marginaliserade förorter, som Tensta och Hjulsta, och utbilda dem i deras rättigheter i Sverige.

– Många kvinnor här känner sig ensamma. Och i vissa fall är de ensamma eftersom de inte har släkt i Sverige, få vänner och är arbetslösa. Allt det leder till att de blir isolerade och därför vill vi genom centret ge dem ett sammanhang, säger Fatih.

Kvinnocentret är även en del av Unizon, ett riksförbund som samlar över 130 kvinnojourer, tjejjourer och andra stödverksamheter, och som samarbetar med Rädda barnen. Dessutom verkar centret rent folkbildande: här kan kvinnor bland annat lära sig hur man gör för att rösta i Sverige.

– Flera av kvinnorna har aldrig röstat trots att de bott i Sverige i 25 år – de vet helt enkelt inte vad de olika partierna står för eller hur det går till när man röstar. Så vi lär dem precis hur de gör, bjuder in politiska partier som kan berätta om politiken och följer sedan med dem hela vägen till vallokalen, berättar Hatice Akalinli, styrelseledamot i centret.

”Att vara här är terapi”

Men i dag är det fest som står på schemat. Det är knytkalas och på ett bord står maten kvinnorna tagit med sig uppdukad, allt från vinbladsdolmar till småkakor. I ett av lokalens många rum sitter medlemmarna Serife Kangärde, Hatice Akalinli och Nursen Okan och pratar över en kopp kaffe. Serife har varit med i föreningen sedan starten då hon blev hitdragen av några turkiska väninnor.

– Den här föreningen är jätteviktig för att kvinnor ska få slappna av och prata ut. Det blir dessutom allt mer nödvändigt att ha sådana här mötesplatser när det kommer så pass många flyktingar till Sverige som det gör i dag.

Under våren tillkom 17 nyanlända till kvinnocentret – under hösten det dubbla.

– Många av dem bär på en stor sorg och då är det viktigt att de kan träffa andra i samma situation. Dessutom har flera av dem barn och eftersom de inte har uppehållstillstånd får de inte gå på förskola eller i skolan. Då kan de i stället ta med sig barnen hit och får även en chans att lära sig svenska, säger Hatice Akalinli.

Nursen Okan fyller i:

– Att vara här är en slags terapi för oss alla. När man kommer in i lokalen glömmer man snabbt allt man annars tvingas tänka på.

”Vi kvinnor stöttar varandra”

Plötsligt kommer en kvinna in genom dörren och avbryter vänligt samtalet genom att säga att nu börjar dansen. Det hörs musik med toner från Mellanöstern och händer som klappar i takt. I en sal längre ned i korridoren sitter den turkiska musikern Ali Yilmaz framför ett keyboard och med en saz, ett långhalsat lutinstrument, i händerna. I mitten av golvet bildas snabbt en ring av dansande kvinnor och runt omkring sitter andra med kastanjettliknande träskedar och spelar med. En kvinna som står vid sidan om ler stort och säger:

– Vi har så roligt här – titta!

Kvinnorna dansar och skrattar tillsammans och de enda män som tillåts i lokalen är Fatih och musikern. Här är det kvinnorna som står i centrum. Nursen Okan ler.

– Vi kvinnor stöttar varandra här.

Följ ämnen i artikeln