Rädsla styr havets invånare

Varje kväll, när mörkret sänker sig över havet, lämnar miljontals fiskar, kräftdjur och bläckfiskar havsdjupen och stiger upp mot ytan, och när gryningen kommer återvänder de ner i mörkret. Detta är den största kända migrationen i djurvärlden. Orsaken, enligt en ny studie, är rädsla för hajar, delfiner och andra rovdjur som jagar med synens hjälp.

Förutom hajar och delfiner jagar även tonfiskar, tumlare, späckhuggare och många havsfåglar i huvudsak uppe vid havsytan där de under dygnets ljusa timmar kan se sina bytesdjur.

Det har från och till spekulerats om att detta kan vara skälet till att så många av havens invånare rör sig vertikalt uppåt och nedåt varje dygn. Men ingen har vetat med säkerhet och en rad andra hypoteser har också kastats fram under årens lopp.

I den nya studien, som publiceras i Current Biology, har forskare vid bland andra Monterey Bay Aquarium i Kalifornien under ett års tid med hjälp av ekolod och hydrofoner avlyssnat och registrerat en rad djurs rörelser ner till ett djup av 900 meter i vattnen utanför den kaliforniska kusten. Framför allt noterades hur de olika djuren reagerade på varandras närvaro.

Rädslans ekologi

Det framgick ganska snart att många fiskar och bläckfiskar gjorde sitt yttersta för att undvika rovdjuren. Olika tandvalar, exempelvis delfiner, framkallade starka flyktreaktioner hos ansjovis och andra mindre stimfiskar.

Bytesdjuren behöver regelbundet röra sig upp mot ytan eftersom ytvattnen är mycket näringsrikare än havsdjupen, men de många rovdjuren däruppe gör vistelsen farlig. Som tur är går det att undvika dem i mörkret, när solen gått ned.

Den vertikala migrationen varje dygn är ett resultat av detta. Forskarna talar om ”rädslans ekologi” eftersom rädslan för rovdjuren tenderar att ge hela ekosystemet i havet en speciell struktur.

Är mer utsatta

De minsta bytesdjuren börjar stiga mot ytan cirka 20 minuter före solnedgången, medan de något större arterna startade senare, cirka 80 minuter efter att solen gått ned – logiskt med tanke på att de syns lättare och rimligtvis är mer utsatta.

Förmågan att röra sig snabbt är också avgörande. De tioarmade bläckfiskarna, som är de snabbaste simmarna, stiger uppåt först av alla, följda av fiskarna, och sedan kräftdjuren.

Närvaron av vissa rovdjur kan ibland avbryta migrationen. Rissos delfin (Grampus griseus), en viktig bläckfiskjägare, kan, om arten finns i grannskapet, helt förändra bläckfiskarnas rörelser. De senare stannar hellre nere i mörkret än tar risken att bli delfinföda, och avstår helt från att födosöka själva vissa nätter.