”Utøya är en del av Leila”

Uppdaterad 2015-07-15 | Publicerad 2012-07-18

Familjen Esbati-Michelets mardröm tog inte slut efter terrorattacken – fick leva skyddade

OSLO/UTØYA. Det var den 23 juli och de trodde att mardrömmen vid Utøya var över.

Då ringde telefonen.

Sedan började helvetet på nytt för Ali Esbati, 35, och ­sambon Marte Michelet, 37.

På plats i Oslo/UTØYA Tv: Caroline Wiberg, text: Carina Bergfeldt, foto: Pontus Orre.

Han: en svensk vänsterpartist, född i Iran.

Hon: en norsk debattör och ­feminist.

Krypande på golvet: resultatet av deras kärlek, nio månader gamla Leila. Eller, som Breivik ser bebisen: mång­kultur, tolerans, islam – en manifestation av allt som är fel med Norge.

– Det känns så konstigt att det inte bara är mig han hatar, för att jag är journalist, feminist och vänsterorienterad … men att jag i hans ögon är rasförrädare och att han hade önskat att vårt barn inte skulle leva … det går inte ­riktigt att ta till sig, säger Marte Michelet.

Hon och sambon sitter tillsammans i familjens trea i centrala Oslo. Böcker från golv till tak. En mörkblå soffa på en blommönstrad matta. Mitt på golvet en ­lekhage.

För ett år sedan såg allt annorlunda ut i det här vardagsrummet. Flyttkartonger överallt, ­Leila fortfarande i magen.

– Vi hade flyttat in bara två och en halv vecka före Utøya, säger Marte Michelet.

”Det var overkligt”

Hon var på ön den 20 juli och höll föredrag om islamofobi och främlingsfientlighet.

Samtidigt, på en gård utanför Oslo, var Anders Behring Breivik irriterad över att bomben inte var klar i tid. Han hade, berättar han senare, velat vara på ön för att döda marxistkvinnan som ”hatar Norge så mycket att hon valt att bära på en berberarabisk avkomma”.

Men först den 22 ­juli var bomben färdig, samma dag som det var sambons tur att hålla föredrag på ön. Ämnet var ”Söta Bror”, norrmännens smeknamn på Sverige.

Mitt i talet märkte Ali Esbati hur åhörarna började titta på ­sina mobiler. En ung man räckte upp handen och berättade att det hade varit en ­explosion i Oslo. Ali Esbati avslutade sin föreläsning och gick till kaféets matsal för att ladda mobilen. Han loggade in på Facebook för att lugna vännerna som hörde av sig:

”Hej alla som undrar. Jag mår ok.”

Så kom skotten.

– Jag sprang ut. När jag gjorde det såg jag två människor på grusplanen. De var döda.

I bara strump­lästen rusade han nedför en glashal stenslänt. In i skogen, bort från huset.

– Jag tänkte att det var en terrorattack, att de skulle ta ­gisslan … Jag tänkte att ”bara jag kommer från huset är det lugnt”.

Möten han aldrig kommer att glömma. En flicka skjuten i ­käken. En pojke skjuten i båda benen. En flicka skjuten i huvudet. Där ena sekunden. Borta nästa. Scener som ur en film av David Lynch, säger han.

– Det var overkligt. Det var som att man undrade om man drömde.

Ali Esbati sprang, sprang, sprang.

Förbi Pumpehuset, där 14 människor ett par minuter senare dödades.

Förbi Kärleksstigen, där tio miste sina liv.

Försökte få kontakt

Förbi Nakenudden, där Breivik hann döda ytterligare fem.

Ali några steg före. Gärningsmannen några steg efter.

– Till slut stod jag precis här, säger han och pekar på en sten på öns södra sida.

– Så vände jag mig om och såg en figur, med ett stort vapen. Han började skjuta.

Ali sprang igen. Den här gången ut i vattnet, trots att han inte kan simma så bra. Två simtag, ­sedan gav han upp. Lade sig ­raklång bakom en buske.

– Jag minns att jag tänkte att jag borde frysa, eftersom jag i ­van­liga fall är en badkruka. Men när jag låg i vattnet tänkte jag bara på annat … som att Stockholm är fint på sommaren … och jag tänkte på kärlek.

En kärlek som befann sig tre och en halv mil bort i en ödslig lägenhet fylld av flyttkartonger.

Som gång på gång försökte ringa hans telefon.

”Fick en bamsekram”

Som gick in på Alis Facebooksida om och om igen, i hopp om ett livstecken.

Som satt med en hand på ­magen, övertygad om att barnets pappa nu var död och funderade på hur de skulle klara sig utan ­honom.

Marte Michelet öppnar munnen. Försöker förklara hur de där timmarna var. Det kommer inga ord. Det finns inga ord. Hon ­sitter tyst. Ögonen blir glansiga. Hon sväljer.

Det går en minut.

Så andas hon ut, som en pustning. Och ler med hela ansiktet.

– Han klarade sig.

Det var två på natten som de slutligen återförenades, i lobbyn på hotellet Sundvolden. Ett enda ord ekade genom lokalen:

”Älskling!”

– Sedan rusade hon fram och jag fick en bamsekram, säger Ali ­Esbati.

Klockan var gryning när paret ut­mattade kom hem till lägenheten i Oslo. Det var den 23 juli och de trodde att mardrömmen var över.

Då ringde telefonen.

– Polisen hade ­förhört Breivik på ­Utøya under natten, och han ­hade nämnt ­Marte vid namn. Sagt att han ­inte dödat oskyldiga barn, utan ­”politiska aktivister som indoktrinerats av Marte ­Michelet”, ­säger Ali.

– Det var hans förklaring, som att det skulle rättfärdiga, säger Marte.

Polisen berättade att de kunde vara i fara. Att de inte visste om Breivik hade medhjälpare. Att de inte fick vara i sitt hem.

– Det var overkligt att fly på nytt, säger Ali Esbati.

Fick blödningar

De hänvisades till ett hotellrum. Först på måndagen, när polisen var säkra på att Breivik agerat ensam, fick de återvända. Men stressen satte ­sina spår. Marte drabbades av två stora blödningar. Till sist bestämde läkarna att Leila måste ut.

– Men hon klarade sig … också, säger Marte.

Det har gått ett år. Rättegången är över. Hon har återvänt till jobbet som debattredaktör för en norsk dagstidning. Han skriver en bok om Utøya.

Men i familjen Esbati-Michelet fokuserar man just i dag på andra saker:

Leila har precis lärt sig krypa.

– Titta, säger Ali Esbati när hans dotter kravlar mot foto­grafens kamera samtidigt som han får frågan om Breivik misslyckades.

Han blir tyst, funderar.

– Jag tror att det till viss del återstår att se. Det finns människor därute som ­delar hans synpunkter och det blir en dragkamp om riktningen för samhällsutvecklingen, säger han.

Då tittar Leila rakt in i kameran och ­poserar som om hon aldrig gjort något ­annat.

”Misslyckats”

Ali Esbati skrattar, tar tag i dottern, pussar henne.

– Men Leila mår bra. Marte mår bra … och jag får se min dotter göra sånt här. Så ja, jag skulle vilja säga att han misslyckades. Ingen av oss skulle ha suttit här om han hade fått som han ville.

Läs mer om terrordådet i Norge