’Kastar grus – och ropar jävla neger’

Natalia Kazmierska

, 

Kenan Habul

Den idylliska Smålandsbyn Forserum har förvandlats till en ort där trakasserier blivit en del av det vardagliga livet

Frikyrkan, Konsumbutiken, medborgarkontoret och fritidsgården ligger i en fyrkant runt fontänen på torget. Några meter bort finns Somaliska föreningen, vägg i vägg med den enda pizzerian.

När somalierna trippar hemåt i färgglada slöjor efter kvällsbönen, grundar ungdoms­gängen redan inför helgfyllan vid Jack Vegas-maskinerna.

Forserum påminner om en scen ur en småländsk lokalrevy. Men den idylliska byn har blivit rikskänd för trakasserier mot somalierna.

Somaliska föreningen

Amina, 1,5 år drar i kvinnornas fotlånga kjolar, springer omkring, försöker krypa undan stolarna de vuxna sitter på.

Beslöjade kvinnor och män i finskjortor pratar med allvar­liga miner och livliga gester på Forserums somaliska förening.

Bo Zander (S), kommunalråd från Nässjö och riksdagskvinnan Carina Hägg (S), lyssnar uppmärksamt. En reporter från somaliska satellitkanalen HCTV filmar.

– Jag var gravid och gick med min lilla dotter när några ungdomar kastade grus på mig, säger Boshra Abdullahi.

Carina Hägg skakar på huvudet.

– Men det här är ju kanske ringa misshandel, säger hon med förvåning i rösten.

– Ni beskriver en alarme­rande situation, säger Bo Zander.

Mohammed Diriye berättar att han fick en knytnäve i ansiktet när han skulle parkera bilen. Simone Idris har bott i Falun och Stockholm men där var det ingen som kastade sten och spottade på henne. Fadumo säger att hon har blivit förföljd av ungdomsgäng och fått tomburkar kastade efter sig.

– Jag stannar hemma på kvällar och helger och tittar på tv-program som ”Vem vet mest”, så att jag kan träna på svenskan, säger hon.

Somalierna berättar om alla samtal de ringt till polisen, men polisen hävdar att bara tre anmälningar är gjorda.

Ingen kan peka på någon enskild händelse som satte i gång bråken, bara att trakas­serierna förvärrades 2010.

De var 180 somalier. Nu är 64 kvar i Forserum, berättar Sheik Hussein.

– Vi ska ta reda på med statistik hur många det är. Det betyder inte att jag ifrågasätter er. Ni får inte missförstå mig, säger Bo Zander.

– Chefen, som du sa innan, rätt ska vara rätt, svarar Sheik Hussein.

Pizzerian

Tobias Linder och dottern Lina Åström slår sig ned vid ett tomt bord på pizzerian Florens i väntan på kycklingkebaben.

– Berätta vad du har varit med om, säger han till flickan.

För ett halvt år sen var hon på väg hem från skolan med en tjejkompis. Framför dem gick en somalisk pojke. Kompisen gillar inte färgade, berättar Lina. Hon skrek en svordom till killen.

– Jävla neger, det är vad hon sa, viskar Lina.

Kompisen flydde och hon stod ensam kvar. Den somaliska pojken slog henne i ansiktet, berättar hon.

– Han gav sig på min storebror också.

Nästan samtidigt som hon säger det går storebrorsan Lucas förbi. De vinkar in honom.

– Han försökte strypa mig, säger Lucas Åström.

Det var dumt gjort av dotterns kompis, säger Tobias Linder. Han anklagar somalierna för att stjäla, bråka i skolan, ta folks tvättid.

– De har inte den här kulturen. ”Köbildning, vad är det liksom”, säger han.

Det är inte konstigt att 100 av 1 226 röstade på Sverige­demokraterna i det senaste valet, menar han.

Men det är inte bara av ondo att somalierna kom. Deras barn bidrog till att rädda kvar hög­stadiet på Rosenholmsskolan. Och de som har flyttat är bråkmakarna. Kvar är de snälla som får ta skiten, berättar Tobias Linder.

– Nu tycker alla att vi är rasister. Men det här gänget som håller på har bränt ner målet på fotbollsplanen och gjort en massa annat som drabbar alla. Inte bara somalierna, säger han.

Fritidsgården

Antydningar, rykten och viskningar för oss mot Forserums fritidsgård, där byns unga hänger tre dagar i veckan.

– Vi ungdomar har fått en stämpel som rasister här i Forserum, säger Joakim Lilja, 20, en av killarna i gänget vi sett stryka runt torget under eftermiddagen.

Han vill flytta och plugga vidare till högstadielärare i framtiden, men bor fortfarande hemma. Sedan somalierna kom är det svårt att få tag på små, billiga lägenheter för de unga i Forse­rum, menar han.

– Jag har inget emot soma­lierna egentligen, och har flera kompisar som är somalier. Men de måste rätta sig efter svenska regler och göra rätt för sig i samhället. Inte bo tio personer i en etta, säger han.

Joakim och hans kompisar nekar bestämt när vi frågar om de har haft något med sten­kastningen att göra.

– Allt bygger på missförstånd. De kanske tycker att vi ser rasistiska ut. Då reagerar vi på blickarna och så är bråket i gång, förklarar Joakim.

Torget

– Nu blir det fredagsmys! ropar Susanne Gunnarsson, ordförande i Forserums Samhällsförening, i mikrofonen.

Framför henne på det torget flockas folk runt borden där kaffe, bullar och läsk är fram­dukat. 500 människor, nära en fjärdedel av befolkningen, har samlats på fredagskvällen för att visa att alla är välkomna i Forserum. Facklorna de tågat med genom gatorna ligger släckta på marken, när trubaduren stämmer upp i Michael Jacksons ”Black or white”.

Hanna Stråle har kommit dit för att visa sitt stöd för bästisarna, Shamso Mohamed, Asma Abdullahi och de andra somalierna.

– När jag såg genom fönstret hur många människor som var ute, tänkte jag: jag måste gå med här, säger Asma Abdullahi.

I gatuhörnen runt torget står små klungor, på avstånd från bullfesten.

Detta kunde ha blivit en vanlig fredagskväll i en småländsk småstad, med tonårsfylla, raggaråk och augustiröd solnedgång. Plötsligt rusar flera poliser mot pizzerian. En man tvingas in i en polisbil misstänkt för störande av allmän ordning.

Stämningen har varit laddad hela dagen. Rösterna är arga och sluddrande. Ingen säger sig veta vad som har hänt.

– Han sa bara vad han tyckte och tänkte, säger en kvinna utan närmare förklaring.

Uppe på torget ställer sig pastor Daniel Wramhult på Centrumkyrkans trappa. Han vädjar till journalisterna att lämna byborna i fred.

– Nu måste vi ha lugn och ro för att tillsammans med polisen, socialen och de andra myndigheterna lösa problemen, säger han.