Emirhan, 18, sköts till döds – polisen har slutat utreda
Mystiska bilen vid mordplatsen: ”De tittade på mig”
Publicerad 2022-11-23
18-åriga Emirhan Ayhan sköts till döds i sin mammas bil, utanför huset.
Nio månader senare har polisen pausat utredningen – men det har inte mamman gjort.
– Jag vill veta vem. För vad? Var det för pengar? Var det för heder? säger Tülün Tas i P1-dokumentären ”Vi som dör”.
Kvällen den 25 januari åkte 18-årige Emirhan Ayhan hemifrån för att träna. Han hade redan tagit körkort och lånade sin mammas bil. De hade sms-kontakt under kvällen, klockan 23 skrev han att han var på väg hem.
Knappt en halvtimme senare hör mamman Tülün Tas en bil stå och varva utanför huset i Norsborg, söder om Stockholm. Hon går ut och finner sin son skjuten i bilen.
Mamman känner sig fortfarande kvar i den kvällen.
– Han levde när vi tog ut honom, och gav honom hjärt- och lungräddning. Han andades.
När Aftonbladet talar med Tülün Tas i samband med den nya dokumentären präglas Stockholm av ett snökaos. Vanligtvis besöker hon sonens grav varje dag, men nu drar hon sig för det.
– Jag kan inte åka till min son, jag kan inte. För jag vill inte se att det står en meter snö på hans plats, säger Tülün Tas, och brister ut i gråt.
Läste upp slutbetygen vid graven
Emirhan Ayhan var 18 år gammal när han mördades. Ekots reporter Randi Mossige-Norheim har följt Emirhans mamma under månaderna efter mordet, i P1-dokumentären ”Vi som dör”.
Mordet skedde knappt ett halvår innan Emirhan skulle ta studenten. Hans vänner och familj bestämde sig för att fira studenten som om Emirhan fortfarande levde.
Vid graven läser mamman upp Emirhans slutbetyg, och sticker ned studentplakatet i jorden.
På studentmottagningen grillar de köfte och korv, som Emirhan hade önskat inför studenten.
Emirhan Ayhan har aldrig dömts för något brott. Såvitt hans mamma vet har han heller inte varit misstänkt för något brott, och aldrig inblandad i någon misshandel.
Däremot började flera av hans kompisar, som han känt sedan dagistiden, begå brott under tonåren. Flera har dömts för narkotikabrott och misshandel.
– Han var väldigt öppen om sina kompisar. Om någon har blivit tagen av polisen. Och varför, säger Tülün Tas i dokumentären.
Mordet är ännu ouppklarat. Mamman har själv gjort efterforskningar bland Emirhans vänner, på Flashback och bland personer med kontakter i den kriminella världen.
– Det är inte för att jag vill rättfärdiga min son. Eller kalla honom för helgon. Nej, absolut inte. Det här är mitt sätt att vara lite detektiv.
I oktober, på ”Kanelbullens dag”, kom polisen hem till Tülün Tas och berättade att de gjort vad de kunnat. Mordutredningen hade tills vidare satts på paus.
– Jag känner mig som en myra. Jag skriker. Men ingen hör, säger hon i slutet av dokumentären.
Mystisk bil försvann när polisen kom
När Tülün Tas hittade sin son skjuten i bilen stod en mystisk bil alldeles intill mordplatsen.
Hon minns det som en svart sedan, med två unga killar.
– De tittade på mig, medan jag skrek och var paralyserad. Och medan mina grannar gav hjärt- och lungräddning. Jag ångrar att jag inte satte mig hos min son. Jag visste inte… jag trodde bara att han var skadad. Och att han skulle komma tillbaka. Han skulle inte dö, säger Tülün Tas till Aftonbladet.
När ambulans och polis kom till platsen åkte killarna iväg. Än i dag är det okänt vilka de var, och vad de hade för syfte.
– Var de där för att få bekräftelse att Emirhan inte gick att rädda? Om de hade varit ovetandes om vad som hänt tänker jag att det är mänskligt att veva ned rutorna och fråga, ”kan vi hjälpa till, vad har hänt?” Men ingen sån fråga.
Mordet på Emirhan Ayhan är ett av över 50 mord som skett med skjutvapen i Sverige i år. De flesta är ouppklarade.
Tülün Tas reagerar starkt mot att det finns en sorts acceptans till att morden i gängmiljö sällan klaras upp.
– Det här tankesättet måste vi börja sopa bort. Det får inte vara så! Vi ska inte normalisera att mordfallen inte klaras upp, det är inget normalläge.
”Var det en felskjutning?”
Genom att medverka i radiodokumentären och andra medier vill Tülün Tas dra sitt strå till stacken. Mot tystnadskulturen, och i förhoppning att inte fler familjer ska hamna i hennes situation.
– Jag är en del av samhället. Om inte jag vågar stå upp och prata, om ingen vågar stå upp och prata, då hamnar vi i det här läget som vi befinner oss i nu. Det här är jag. Tülün, mamma till Emirhan. Jag har förlorat min son.
Och även om ingen någonsin lagförs för brottet så hoppas Tülün Tas någon gång få svar på sina frågor.
– Var det här en felskjutning? Jag vill veta motivet, vad var syftet? Har ni uppnått ert syfte i isåfall? Vad har det här resulterat i, förutom min sorg, familjens sorg, hans kompisars sorg och släktens sorg.
”Vi som dör” är en P1 dokumentär i flera delar. Den första publiceras i dag.
