Fler massakrer utan att omvärlden griper in
Våldet i Syrien påminner mer och mer om en annan grym och långvarig konflikt
Läget i Syrien börjar påminna om en annan grym och långvarig konflikt.
En konflikt med ständiga massakrer och diffusa miliser som utförde det riktigt smutsiga jobbet.
Lärdomen därifrån är att våldet i Syrien kan fortsätta länge till och att ingen kommer att lyckas stoppa det.
För varje ny massaker i Syrien hörs allt kraftfullare och mer desperata internationella fördömanden. Krismötena i FN och på andra håll avlöser varandra.
Förhoppningen stegras om att världen snart kommer att ingripa för att få slut på dödandet.
Inget kunde vara mer fel.
Världen är väldigt, väldigt långt från ett kraftfullt ingripande.
Orsakerna är många.
Kinas och Rysslands veto i FN:s säkerhetsråd mot varje form av aktion är det mest uppenbara. Men även om de ändrar sig står vi långt ifrån ett militärt ingripande. Syriens armé är för stark för att den enkelt ska kunna besegras. Oppositionen är splittrad och landet en etnisk krutdurk.
Hjälplöst
Händelseutvecklingen påminner mer och mer om den i forna Jugoslavien på 90-talet. Ett lågintensivt inbördeskrig där massakrerna avlöste varandra medan världen hjälplöst stod och såg på.
Det fanns väldigt sällan klockrena och vederhäftiga bevis för vilka som var skyldiga. Ofta var det rätt uppenbart när det var den serbiska sidan som förgripit sig, den kroatiska eller bosniakerna.
Men frånvaron av hundraprocentig bevisning gjorde det lättare för omvärlden att fortsätta blunda.
Precis som i Syrien.
För varje ny massaker reses frågan om man verkligen kan lita på vittnena som berättar. Kan det vara så att oppositionen hittar på och överdriver för att smutskasta regimen eller själva gör sig skyldiga till övergrepp?
Sköter dödandet
Det enda vi med hundraprocentig säkerhet vet är att ett antal människor dödats på ett brutalt sätt. Förmodligen av regimens hejdukar.
Bashar al-Assad verkar kopiera Balkan även på det området. Armén står för den tunga artilleribeskjutningen men det är löst sammanknuta miliser som numera sköter dödandet öga mot öga.
På Balkan var det bland annat Arkans Tigrar. I Syrien kallas de shabiha, fritt översatt "ligister". De är klädda i svarta uniformer eller uppträder som civila. De kommer huvudsakligen från alawiterna, samma minoritet som Assad och eliten som styr Syrien. Det är shiamuslimer i motsats till majoriteten av befolkningen som är sunni.
De går in i byar och städer och dödar urskiljningslöst. Många av offren är kvinnor och barn avrättade på bestialiska sätt för att skrämma befolkningen till lydnad.
Skytteltrafik
För regimen är milisen ett perfekt sätt att distansera sig från dödandet. De skyller på någon annan.
Shabiha kan vara avlönade av regimen men de kan också agera på egen hand, rädda för att själva bli offer för sekteristiskt våld om diktatorn faller. Ingen vet med säkerhet hur de är organiserade. Sanningen är inget vare sig regimen eller de själva vill skylta med. Ju diffusare desto bättre.
Precis som Kofi Annan nu försöker få sin fredplan att funka så reste Lord David Owen och sedan Richard Holbrooke i skytteltrafik på Balkan för att få framförallt serbernas Slobodan Milosevic att hålla sig till olika stilleståndsavtal.
Detta spel för gallerierna pågick år efter år medan dödandet fortsatte.
Slut tog det först när USA bombade serberna och sedan tvingades fram ett fredsavtal.
Någon sådan lösning är inte i sikte för Syrien.